Vi befinner oss bara sju kilometer från det havererade kärnkraftverket Fukushima Daiichi i nordöstra Japan, men det var tsunamin efter jättejordbävningen den 11 mars 2011 som blev fiskaren Kimio Satos första prövning.
Han gick ut med fiskebåten bara en bit ut i hamnen i ett försök att rädda den, och i tron att vågorna aldrig skulle bryta igenom skyddsvallarna. Det hade de i alla fall aldrig gjort tidigare, inte så långt tillbaka i tiden som han eller någon annan någon i fiskeläget kunde minnas.
– Min kollega som gick ut i havet före mig sa att vågen var på väg, och att den var som ett moln. Det fanns flera höga byggnader där borta men vågen kom över husen, och vattnet nådde långt över pinjeträden. Det var tsunamin, säger Kimio Sato.
Drev med i tsunamin i 4 kilometer
De högsta tsunamivågorna som slog in längs med den japanska kusten efter jättejordbävningen mätte över 40 meter och tillsammans tog de över 18.000 människors liv.
Kimio Sato försökte navigera båten i den livsfarliga svarta vattenmassan, fylld av husdelar, bilar, båtar och allsköns bråte. I över fyra kilometer drev han med båten genom tsunamin, det mesta kapsejsade runt omkring honom. Till sist var han övertygad om att det var hans sista resa.
– Jag flöt in mot riksväg 6, och tänkte att innan jag dör så borde jag se till att de hittar kroppen. Så jag surrade tre lager av flytvästar runt kroppen med ett rep så hårt jag kunde.
”Vi fick börja om”
Men färden tog till slut vid vägen, och utan att båten bröts sönder. Efter timmar av väntan drog sig vattnet tillbaka. Så han kunde bli räddad till sist, mirakulöst nog utan allvarligare skador. Resten av familjen befann sig i säkerhet på högre mark, men husen och allt de ägde sen generationer var borta för alltid.
– Vi fick börja om. Och vi har byggt nya hus nu, fast inte alls på samma plats där de gamla stod, säger Kimio Sato.
Vi sitter på samma fiskebåt i dag fem år senare, den har knappt en skråma som går att se längre. Kimio Sato tror att Gud sparade både honom och båten den där dagen, men ingen sparade honom från fler bekymmer.
Kärnkraftverket på andra sidan udden skadades också och fick snabbt problem. Tre av sex reaktorer vid Fukushima Daiichi havererade under dagarna som följde, och fiskehamnen i Ukedo hamnade inom den zon inom två mils radie som till sist evakuerades. Först två år senare kunde de långsamt börja komma tillbaka hit.
Försöker stoppa radioaktiva vattenmassor
Ingen vet riktigt hur strålningen från kärnkraftsolyckan påverkar havsmiljön. Fortfarande forsar hundratals ton grundvatten varje dag ner från bergen och genom de förstörda reaktorbyggnaderna och så ut i havet intill. Det pågår omfattande arbeten att på olika sätt försöka hejda och stänga inne de radioaktiva vattenmassorna, som i ett långt utvecklat experiment med att frysa marken runt anläggningen börjar bli färdigt att testas, om regeringen ger klartecken till det till sist.
Enligt den japanska regeringen så håller man skadeverkningarna från det radioaktiva vattnet inom kärnkraftverkets hamn, men flera miljöorganisationer ställer sig frågande till hur det skulle vara möjligt att avgränsa, och Greenpeace gör nu egna tester på havsbotten intill kärnkraftverket för att se hur miljön påverkas av alla utsläpp.
”Till och med bekanta tvekar”
Under tiden har fiskarna i Ukedo fått återvända för att börja ett testfiske. Till en början var det väldigt begränsat, men numera får de även sälja noggrant kontrollerad fisk.
Fast det är inte så lätt, har det visat sig. Trots att Japan har bland de lägsta gränsvärdena i världen för vanliga livsmedel, 100 bequerel per kilo.
– Även människor som bor här i regionen tvekar, till och med bekanta har undrat om de vågar äta den fisk jag har tagit med till dem. Och då vill jag ju inte ta med fisk mer, om de känner så, säger Kimio Sato besviket.
Många väljer bort maten
Både fiskenäringen och jordbruket i Fukushimaregionen har problem med att komma igen efter kärnkraftsolyckan. Det har inte blivit enklare av en rad skandaler där kontaminerade livsmedel har sålts över hela Japan. Och det finns ett fortsatt tydligt stigma kring den här regionen.
Livsmedelsverkets senaste mätning visar att över 17 procent av de tillfrågade fortfarande tvekar inför att köpa mat härifrån, trots att de numera hör till de kanske mest kontrollerade livsmedlen i världen.
-Dagens fångst är ovanligt liten, och vi kommer att få den såld. Men det stora problemet är rädslan, det är den som gör att vi får mindre betalt än vi borde, säger Kimio Sato.
Rädsla märkt ”Fukushima”
På Bondens marknad vid FN:s universitet i Tokyo finns många miljömedvetna kunder men få av dem vi talar med vill tillstå att de tvekar inför att köpa något märkt med ”Fukushima”.
Tadashi Ikeda förädlar och säljer fiskprodukter själv. Han handlar inte med varor från Fukushima själv men säger att han skulle vilja stödköpa varor från den hårt drabbade regionen.
– Det är en väldigt svår fråga. Jag skulle vilja stödja fisknäringen i Fukushima för jag vet att de sliter hårt och att vi borde lita på alla tester och känna oss trygga med dem, säger Tadashi Ikeda.
Natsumi Sanada står med dottern på armen och är ännu mer kluven.
– För egen del skulle jag gärna köpa mer produkter från Fukushima för att stödja dem, men, och det här låter förstås motsägelsefullt, när det gäller mitt barn så tvekar jag inför att köpa något därifrån, säger hon lite generat.
Bara 14 av tidigare över 40 båtar är tillbaka i drift i fiskehamnen i Ukedo igen. Och kanske blir de inte fler.
De flesta båtarna här blev i motsats till Kimio Satos ren drivved för fem år sedan. Och även om man just nu diskuterar fler lättnader i fiskerestriktionerna, även utökat testfiske ännu närmare kärnkraftverket, så ser framtiden inte riktigt så ljus ut som Kimio Sato skulle önska.
Ny generation tar över?
Han har ändå haft viss tur med att hans son är villig att ta över båten och fisket den dag han träder tillbaka. Och kanske börjar fiskaren som överlevt allt, att tycka att det räcker.
– Nu tillåts vi fiska 72 arter igen, men det är ändå bara hälften av vad vi brukade fånga. Och vi får inte fiska när vi vill, bara en eller två gånger i veckan. Hur många kilo som fisken får väga är också reglerat. Så jag känner inte alls samma glädje längre när jag ger mig ut och fiskar, säger Kimio Sato.
Framtiden må vara osäker för den femte generationen fiskare i familjen, men sonen Kosei Sato känner ändå förtröstan. Han säger att han tänker fortsätta fiska så länge det går.
– Det kanske inte blir några jättevinster direkt, men jag tror att vi kan få ekonomi i det här. Jag vet i alla fall att jag tycker att det är värt ett ordentligt försök, säger han.
Kosei Sato var i Tokyo av en slump den 11 mars 2011, och kände till en början skuld över att han inte var här och kunde hjälpa sin far och resten av familjen. Han säger att det inte var givet för honom att välja att fortsätta fiska, utan att det beslutet har vuxit fram inom honom med tiden.
”Jag är inte rädd”
Numera täcker en ny och fem meter hög skyddsvall all sikt ut mot havet. Ukedo framstår utåt sett som en väldigt skyddad hamn i dag, men inte ens den nya vallen hade räckt speciellt långt 2011. Men vågbrytaren ska ändå skydda mot framtida tsunamis är det tänkt.
Fast Kosei Sato har aldrig tvekat att gå ut med båten igen, för den sakens skull.
– Nej, jag har inte varit rädd. Men jag vet att direkt efter jordbävningen tänkte jag att om det inträffade en tsunami nu så skulle jag lämna båten därhän och bara fly för att överleva.
Han står tryggt i styrhytten. Svarta fanor med japanska tecken för välgång fladdrar utanför, på traditionella pikar surrade vid masten.
– Fast nu när min far klarade sig, och allteftersom tiden har gått tänker jag annorlunda. Kanske skulle jag försöka rädda båten ändå, precis som min far, säger Kosei Sato och ler lite när jag drar efter andan.