Frågan om hur länder ska kunna handla med utsläpp är oerhört komplicerad. Även rutinerade följare av klimatförhandlingarna medger att Artikel 6 (se faktaruta) är en soppa. Det handlar om vilka regler som ska gälla och hur handeln ska gå till.

Det kan vara ett sätt att minska utsläppen där det är lättast och billigast säger vissa, men andra befarar att det blir en smitväg som inte leder till verkliga utsläppsminskningar. Stor oro finns för dubbelräkning, det vill säga att en åtgärd bokförs i två länder, både hos köpare och säljare. Det handlar även om den känsliga frågan om hur gamla utsläppskrediter från Kyotoprotokollet ska kunna föras över in i ett nytt system. Det påstås vara en smitväg att räkna redan gjorda utsläpp.

Parisavtalet bygger inte på tvång, utan på frivilliga klimatplaner. Problemet är att de inte följer en mall utan länderna har helt olika målsättningar och tidsgränser. För att det ska gå att redovisa vilken effekt planerna har måste de vara mer likformiga, till exempel gälla femårsperioder allihop.

Förhandlingarna ska utvärdera det som kallas Warszawamekanismen, hur frågan om klimatskador ska hanteras. Det är en långlivad surdeg i förhandlingarna och rika och fattiga länder står långt ifrån varandra. Drabbade länder vill få ekonomisk ersättning för klimatskador av stormar och liknande som man inte kunnat skydda sig emot, medan de rika länderna, särskilt USA, säger nej till att betala skadestånd.

Vid sidan av rättvisa är frågan om pengar den svåraste och mest grundläggande i förhandligar. Rika länder lovade på mötet i Köpenhamn 2009 att ge 100 miljarder dollar årligen i olika former av klimatbistånd. Ungefär 70 har hittills uppnåtts enligt OECD. Dessutom finns den Gröna Klimatfonden som ska fyllas med 10 miljarder dollar, nu finns cirka 9. Utöver det vill utvecklingsländer, som ofta drabbas hårt och har små resurser, få medel för omställning och klimatanpassning.

Det talas mycket om ambitionshöjningar. För vid sidan av de tekniska avtalsfrågorna om regler, så hoppas miljörörelsen liksom många enskilda makthavare att Madridmötet blir en språngbräda mot nästa års möte i Skottland. Då ska nämligen länderna skruva upp sina klimatlöften enligt Parisavtalet. För att få ett politiskt tryck och för att pressa tveksamma länder framåt, pekar många på vikten att stora länder visar sina avsikter att höja målen nästa år.