Kinesiska medier rapporterade den gångna veckan att tåget London-Yiwu hade passerat det mytomspunna bergspasset Alataw – på engelska känt som Dzungarian Gate – från Kazakstan till Kina. Och någon dag senare angjordes enligt nyhetsbyrån AFP slutdestinationen Yiwu, söder om Shanghai vid landets sydöstra kust.
”Den 12.000 kilometer långa resan går genom nio länder under 18 dygn”, skriver nyhetsbyrån Nya Kina. Den kinesiska pr-sajten China Icons har lagt ut en slags reseberättelse från rutten, som förklaras innehålla ”i stort sett vartenda landskap och varje klimat man kan tänka sig”.
Godstågen ska nu gå i reguljär trafik med varor mellan London och Yiwu. Transporterna blir mycket snabbare än med fartyg, och rejält billiga jämfört med flyg.
En biljon dollar
För kinesernas del är det en mindre bit i ett stort pussel. Redan för fem år sedan invigdes en liknande tåglinje mellan Kina och Duisburg i Tyskland. Och förutom de nordliga rutterna – norr om Svarta och Kaspiska haven – satsar man på sydligare förbindelser via Pakistan, Iran och Turkiet.
Kina betalar inte allt, men lockar fattiga grannländer med att man står för mycket av byggkostnaderna i utbyte mot lån eller exempelvis mark- och mineralrättigheter.
Satsningarna på en ny Sidenväg kallas av Peking-regimen för ”Ett bälte och en väg”. Sedan den presenterades av president Xi Jinping hösten 2013 undertecknades på tre år kontrakt värda mer än 1 biljon USA-dollar (9.000 miljarder kronor).
Som Kina ser det ingår ett 60-tal länder i projektet, och exporten till den regionen har nu gått om motsvarande affärer med EU och USA, rapporterar Svenska Dagbladet.
Putin kommer
I mitten av maj har Xi kallat till stort toppmöte i Peking för att diskutera hur man ska gå vidare. En rad världsledare kommer, exempelvis Rysslands president Vladimir Putin, Pakistans premiärminister Nawaz Sharif och Turkiets president Recep Tayyip Erdogan.
Men kanske lika intressant är vilka som inte är bjudna, eller av annan anledning inte åker till Peking. Från västvärldens stormaktsklubb G7 – där Japan ingår bredvid de dominerande länderna i Europa och Nordamerika – kommer som det ser ut nu bara Italiens premiärminister Paolo Gentiloni.
Gamla och nya Sidenvägen
Sidenvägen var ett nät av kamel- och hästrutter, från Kinas dåvarande huvudstad Xian över öken och stäpp, via Kaspiska havet till Europa. Handelstrafiken började redan för två millennier sedan, och miste sin stora betydelse först för ungefär 500 år sedan. Då blev människan bättre på transporter till sjöss, samtidigt som Kinas maktcentrum hade flyttat österut, närmare kusten.
För några år sedan började Kina marknadsföra ”nya Sidenvägen”, även känd som ”Ett bälte och en väg”, en satsning på bättre transporter mellan Asien, Europa och Afrika.
Satsningarna inbegriper både landsvägs-, järnvägs- och sjötransporter. Järnvägar har byggts, och byggs, i många länder.
De fasta tåglinjer som öppnats till Västeuropa går norr om Svarta och Kaspiska haven, via Kazakstan och Ryssland. 1 100–1 200 mil på 16–18 dygn innebär en genomsnittshastighet på under 30 km/h.
Kanske lika bra då att hugade tågpassagerare från Europa till Kina fortfarande hänvisas till den ännu nordligare Transmongoliska järnvägen. Denna klassiska tågluffarlinje tar drygt sex dygn de 760 milen Moskva-Peking, vilket ger en genomsnittshastighet på uppemot 50 km/h.