Carnot Koukam, en 17-åring från Kamerun, tränar stenhårt i utkanten av Paris. Han är en av tusentals fotbollsmigranter som har tagit sig över halva världen för att göra bollen till ett arbete att leva på. 

En konstgräsplan i stadsdelen Saint-Denis i Paris, bara tio minuter från nationalarenan Stade de France. Nästan alla av de cirka 30 spelarna är afrikaner och åldern varierar från 16 till närmare 40. Alla jagar bollen och en framtid – också utanför planen. 

– Jag har lämnat allt därhemma, allt har jag offrat för fotbollen, säger Carnot Koukam.

Inget uppehållstillstånd

Carnot Koukam är en av dem som kämpar hårdast här. Han vill så mycket och när man frågar honom om hur han kom hit förstår man varför. 

– Jag var 13 år när jag åkte hemifrån, till Sydafrika, till en fotbollsskola som drevs av en landsman från Kamerun. Men det tog slut efter ett år så jag blev kvar där mer än ett år till. 

Sedan fick han pengar från en morbror i Kamerun så att han kunde flyga till Turkiet. Han räknar upp alla länder han passerat på vägen till planen i Saint-Denis. Han tog sig hit för drygt ett år sedan via Grekland, Makedonien, Serbien, Ungern, Österrike och Tyskland. Man kanske kunde kalla honom för fotbollsmigrant.  

Eftersom han är minderårig får han mat och husrum av den franska staten under tiden som hans fall ska prövas av myndigheterna. Han har inget uppehållstillstånd än. 

– Jag har ingen här. Jag har inte sett min familj på fyra år, jag har bara Campos, säger Carnot Koukam och nickar åt mannen som leder träningarna här på Academy Saint-Denis.

En livlina

Campos Bilog startade fotbollsskolan här i Saint-Denis. Han är också från Kamerun, har varit målvakt i Frankrike och bedriver sin träning här varje dag. Han har hållit på i tio år nu. Campos Bilogs insats på planen har varit en livlina för många av de unga afrikanerna som deltar. 

– Oj, oj, oj, ni anar inte vilka problem det handlar om. Många har ingenting att göra, de hamnar i dåligheter. En del är bara barn när de lockas hit av någon så kallad agent som har lyckats få anhöriga till pojken att betala för att få honom hit. Sedan blir många bara övergivna, ”agenten” försvinner när han fått betalt och lämnar pojken i sticket. 

Måste jobba hårt

Campos Bilog bara suckar åt det elände han sett så många gånger på nära håll. Han vill hjälpa så många som möjligt och har tagit sig an Carnot och försöker leda honom rätt i Frankrike. Ingen lätt uppgift eftersom 17-åringen från Kamerun har en daglig verklighet att förhålla sig till: 

– Jag satt på bussen en dag och erbjöd min plats åt en äldre dam. Men hon nekade och såg sur ut. Sedan tog hon en plats som en vit tjej erbjöd, säger Carnot Koukam.

Han suckar och säger att ingen kan bestämma var man föds. Han säger att han inte bryr sig, inte än i alla fall. Carnot är både stark och ödmjuk, han tycker fortfarande att Frankrike är generöst mot honom. Han ser ännu inget fel i att han får börja nederst på alla trappsteg i samhället.

– Jag är afrikan, jag måste jobba dubbelt så hårt som en fransman. Ja, en vän sa till mig att det är fyra gånger så hårt som gäller.

Lärde sig om rasism

På en bättre restaurang i en annan del av Paris träffar jag den gamle backhjälten från det franska landslag som både vann VM 1998 och EM år 2000, Lilian Thuram. Han är en levande legend i dag efter sina många år som proffs i storklubbar som Juventus och Barcelona. Han har dessutom gjort flest landskamper och två mål i landslaget. De två målen kom i VM-semifinalen mot Kroatien, Thuram vände matchen som sedan förde laget till final och VM-guld.

Han kom som barn till Frankrike från Guadelope i Västindien och fick då lära sig vad rasism är för något: 

– Det var som nioåring här som jag först upptäckte att jag var svart. Jag märkte att vita hade en dominerande ställning utan att jag kunde förstå varför, säger han.

När Thuram slutade sin karriär grundade han en stiftelse som arbetar mot rasism och diskriminering.  

– Man kan födas i en av Rios favelor och bli världens störste fotbollsspelare men man kan aldrig bli en högt uppsatt politiker, antar att det är ungefär detsamma i Sverige.  

– Jag brukar säga att en match är som ett liv, här finns alla känslor: glädje, sorg, rädsla, aggressivitet och kamp. I en bra match finns alla känslorna. 

Som barn på nytt

Tränaren på Academy Saint-Denis, Campos Bilog, menar att fotbollen också ger så mycket energi till livet:

– Man blir som barn på nytt när bollen rullar. Hatten av för den som uppfann bollen. Det finns så mycket glädje, så mycket kraft i fotbollen – det är ren magi, säger han.

För Carnot är det fortfarande mest ett hårt jobb och nästan helt upp till honom själv om han ska lyckas. Men han känner sig inte ensam och hoppas på lite hjälp från högre makter. 

– Man måste ha en hög moral och hela tiden stärka sin moral, utan moral är man ingenting. Ensam går det inte. Jag är kristen och jag ber. Jag tror på Gud och det ger mig styrka.