Tre månader har gått sedan jag vaknade i den bleka gryningen, på nattåget från Kiev till Kramatorsk i östra Ukraina. Solen kröp uppför den klara himlen och på marken låg snön vit bland de kala träden.

Det enda ljudet, förutom tågets rytmiska dunkande, var det låga snarkandet från mannen i slafen nedanför. Sergej, som han senare berättade att han hette.

Min mobiltelefon kastade sitt blåaktiga sken över den nedsläckta kupén. På skärmen stod det att läsa en enda rad. En nyhetsnotis som löd: ”Rysslands president Vladimir Putin har utlyst en 'militär specialoperation' för att 'demilitarisera' och 'denazifiera' Ukraina.”

Tåget vaknade snart. Passagerare samlades i korridorerna och kastade oroliga blickar ut genom fönstren.

Sergej tog en paus från ryska tv-sändningarna. Han framhöll bestämt att man inte behövde oroa sig. Det hela skulle nog vara över mycket snart.

Förändrad stad

Väl i Kramatorsk möttes vi av chock och förvirring. Folk som in i det sista inte kunnat tro att Ryssland verkligen skulle invadera på riktigt. Kanske just därför att kriget här redan pågått i åtta år.

I dag har verkligheten sjunkit in. Det finns mat i butikerna men gatorna är öde. Här och där syns förstörda byggnader med djupa hål i marken. Få av de människor som är kvar vill prata, de flesta som gör det pratar bara svepande om svårigheter men medger att de är rädda.

– Vad kan man ens hoppas på? frågar pensionären Albina, som för några dagar sedan såg en missil slå ned på sin innegård.

Alla hennes fönster slogs i kras. Några pengar har hon inte att laga dem för, pensionen är på motsvarande tusen kronor i månaden. Hennes barn kan inte få jobb, allt har stängt.

Albina säger att hon har fått två hjärtinfarkter sedan kriget började 2014. Och hon är, förstås, rädd för att det kan komma en till missil i vilket ögonblick som helst.

Någon tredje infarkt blir det nog inte, säger hon.

Stjärnklar natt

En liten bit bort från kratern på hennes gård ligger hotellet där vi bodde de första nätterna. Det är nedsläckt och igenbommat. Vi letar oss vidare till nästa. På receptionens vägg hänger klockor med tiden från världens olika hörn. Från vänster till höger: London, Paris, Kiev, [blank], Tokyo.

Den näst sista klockan visar samma som Kievs, men skylten är nedskruvad och på väggen syns bara skuggan den lämnat kvar. Den som löd Moskva, i en region med nära historiska och kulturell band till Ryssland. En region som Ryssland hävdar att man krigar för att försvara.

På kvällarna, när mörkret fallit, sänder vi direkt från hotellets trädgård. Stjärnorna lyser klart i den becksvarta natten. Utegångsförbudet har trätt i kraft, alla måste släcka sina ljus för att inte synas.

Glöm framtiden

Under de tre månaderna som har gått har stämningen här övergått från chock till rädsla. Även i mer förskonade områden är det inte så långt till fronten. Soldater i vägspärrar frågar om vi hört något från de orter som senast drabbats av ryska angrepp.

Alla har hört spekulationerna om att en lång och blodig strid väntar östliga Donbass-regionen. Häromdagen sade president Zelenskyj att hundra ukrainska soldater kan komma att dö varje dag.

Tre månader har varit plågsamma nog. Bäst att inte fundera på framtiden, säger flera vi talat med.

Vem vet hur det slutar. Vem vet hur lång tid det kan ta.