Det var röda mattor och flaggor hela vägen, som vanligt, när Kinas president välkomnade ett 30-tal statsöverhuvuden till Peking för ett par veckor sedan för att fira den nya Sidenvägen, eller Belt and Road-initiativet (BRI) som det heter.
Den enorma kinesiska satsningen har fått länder i Kinas närhet att entusiastiskt åka i skytteltrafik till Peking, aldrig har så mycket pengar funnits tillgängliga till kostnadskrävande infrastruktur, och till delar i vad som tidigare i hög grad setts som Asiens bakgård.
Men det var ändå snarast de som INTE var där som satte stämningen för evenemanget.
Europeisk skepsis växer
Stora delar av Europa och USA är inte alls lika välkomnande som andra världsdelar till projektet – vad som redan från början var världens i särklass största infrastruktursatsning – och skepsisen växer.
Nu duggar rapporterna tätt om hur många länder som riskerar en skuldkris på grund av de omfattande projekten, satsningar som i huvudsak bekostas med hjälp av lån från Kina.
Det mest omtalade varningstecknet är hamnen i Hambantota som Sri Lanka tvingades lämna ifrån sig när man inte klarade avbetalningarna på lånen till den kinesiska investeringsbanken.
Men många fler länder är i farozonen för skulder som växer dem över huvudet och på sikt liknande övertaganden. En rad länder i Afrika, Pakistan och Maldiverna hör hit, och listan kan göras längre.
Det senaste landet att dra öronen åt sig är Malaysia, vars nya regering nu ska ompröva planerade malaysiska BRI-projekt. Projekten rör bland annat ny järnväg, hamnar och bostadsområden. Premiärminister Mahatir Mohamad säger att länder i regionen lätt har fått låna pengar av Kina, men att många inte tänker på hur det ska betalas tillbaka.
Och det kinesiska skuldbältet breder ut sig.
Från panda- till skuldfällediplomati
Kritiker talar redan nu aningen tillspetsat om Kinas ”skuldfällediplomati”, ett ovanligt epitet för ett land vars utrikespolitik tidigare mest förknippats med bortskänkta pandor.
Men det som 2013 startade som Kinas president Xi Jinpings favoritprojekt har också vuxit över alla breddar.
I dag har över 80 länder och organisationer tecknat kontrakt och är involverade i BRI-satsningar som rör utbyggnad av vägar, broar, järnvägar, hamnar, industrier, flygplatser och handelsområden. Även i Europa, som hamnen i Pireus, ett 30-tal direkta järnvägsförbindelser med europeiska städer och planer på att bygga kärnkraftverk i östra Europa, bland annat.
Vill du få en egen bild av vilka länder som deltar och vad satsningarna gäller kan du besöka BRI:s egen hemsida. Det är en aldrig sinande ström av uppdateringar om hur president Xi möter kungen av Tonga och statsöverhuvuden i Mellanöstern och Afrika.
Här finns emellertid ingen information om försenade eller pausade projekt, eller andra problem längs vägen. De saknas inte.
Över 100 länder är mer löst knutna till BRI. En svindlande och ofta använd siffra på värdet av de undertecknade kontrakten presenterades av Fitch Ratings häromåret; 900 miljarder dollar, eller över 8 000 miljarder svenska kronor. Det är 8 biljoner.
Kinas direktinvestering är mycket mindre, till största delen finansieras BRI med lån. Enligt den kinesiska regeringen deltog kinesiska låneinstitut i 2 700 BRI-projekt mellan 2015 och 2017. De har hittills lånat ut 200 miljarder dollar, 1 780 miljarder kronor, och det finns kredit på lika mycket till.
BRI – en hel kinesisk utrikespolitik
BRI är givetvis en högst imponerande satsning som innebär nya möjligheter till handel och tillväxt, både för Kina och för dem som deltar. Men den som kallats den Nya Sidenvägen har växt till något mycket större.
Vissa ser det som ett paradigmskifte i en värld där USA drar sig tillbaka, och andra stormakter tar chansen att få en helt ny roll i en globaliserad värld. Men vad säger den egentligen om Kinas ambitioner?
Den innebär faktiskt det tydligaste tecknet på en helt ny kinesisk utrikespolitik.
Kinas tidigare ledare Deng Xiaopings ledord från 80- och 90-talet om att Kina ska ”dölja sina förmågor och bida sin tid; att aldrig försöka ta ledningen”, det är verkligen historia i dag.
Jag satt själv och lyssnade på Xi Jinpings långa tal i Folkets stora sal i Peking under den 19:e partikongressen i oktober förra året. Då uttalade han för första gången Kinas mål – att bli en global ledare inom de närmaste decennierna.
– Kina har då blivit en global ledare när det gäller sammantagen styrka och internationell betydelse, sa Xi Jinping utan att blinka.
– Målet med BRI i det här sammanhanget är att Eurasien, med Kina i spetsen, ska utmana det mäktiga ekonomiska västerländska handelsområdet som USA dominerar.
Oro även i Kina över BRI
Men det finns kritiker också i Kina mot hur jätteaffärerna bedrivs. I ovanligt öppenhjärtiga kommentarer från personer i eller med insyn i ledande kinesiska banker, varnar flera för att Kina behöver låna ut pengar på ett mer ansvarigt vis i fortsättningen, och ta hänsyn till ländernas möjligheter att betala tillbaka.
Det är viktigt också för förtroendet och det internationella anseendet för Kina som en ansvarstagande ekonomisk stormakt.
Xi Jinping måste balansera maktanspråken om fler länder ska vilja vara med på det rekordsnabba tåget.
Och det är tänkt att fortsätta tuffa på, var så säkra. Till land och till havs, ekonomiskt och politiskt – och befarar många – i allt högre utsträckning också militärt, så flyttar Kina fram positionerna rejält. Inte minst i Sydkinesiska sjön, där man fortsätter bygga öar och patrullerar runt Taiwan.
Kinas nya inflytande, delägda hamnar och andra transportvägar kan givetvis användas även vid militära förflyttningar i framtiden.
Om framtiden kan jag bara sia, men det enda som egentligen är ristat i sten i dag – är att Kinas nya era bara har börjat.