Coco var 19 år när han blev deporterad till Theresienstadt. Han hade ”tur” som kom till det som ansågs vara ett ”bättre” läger. Hans skyddsängel kom till undsättning. Lägrets orkester saknade en trummis och han fick hoppa in.  

Musik var Cocos passion och alldeles särskilt swing. Han var äkta berlinare och spelade tidigt i swingorkestrar på stans klubbar och rökiga ölkneipen. 

När han för andra gången transporterades i de beryktade järnvägsvagnarna – nu i riktning Auschwitz – var det återigen musiken som räddade hans liv.

Även där fanns en lägerorkester för att skapa lugn och ge sken av normalitet i den nattsvarta dödsfabriken. Coco och hans ”Ghettoswingers” spelade dåtidens populära slagdängor medan deras medfångar vandrade mot gaskamrarna. 

– De visste vad som väntade dem, berättar Coco, långsamt och sorgset. Han kunde se i deras ögon att de förstod vad som skulle hända. Han försökte att inte tänka, bara be. 

Och överleva, dag för dag. Och försvinna in i musiken.

Kriget tog slut och Coco kunde återvända till sitt Berlin. Musiken tog honom flera varv runt jorden, i orkestrar på ryska kryssningsfartyg. Bäst trivdes han när han fick komma hem och lira med sin kvartett på Berlins barer och klubbar.

Coco Schumann skriver i sina memoarer, många år senare, att han i sin ungdom inte varit intresserad av den judiska religionen. Men under lägertiden blev han jude. 

En som nazisterna ville förinta uppstod i stället. Ironiskt nog. 

På SVT Play finns programmet  ”Zuzana – musik är livet” om den världsberömda cembalisten och Bachtolkaren Zuzana Ruzickova. Hon var en av de internerade i lägret i Theresienstadt.