De etniska och religiösa gruppernas fördelning i landet signalerar risk för inre slitningar och maktstrider vid ett regimskifte.
De allra flesta syrierna är araber, kurderna är den största minoritetsgruppen och utgör runt 10 procent. Assadfamiljen, som styrt Syrien med järnhand i över 40 år, är alawiter, en religiös inriktning som står nära den shiamuslimska grenen av Islam.
Det finns ingen officiell statistik över olika religiösa grupper i Syrien, alla siffror måste därmed tas med en nypa salt. Alawiterna uppskattas utgöra runt 13 procent av Syriens befolkning.
De flesta alawiterna har stöttat Bashar al-Assad under det långa upproret, det har också många kristna gjort, enligt principen ”man vet vad man har men inte vad man får”. Det bör dock understrykas att både en del alawiter och kristna stått på oppositionens sida under inbördeskriget.
Sunnimuslimer drivande
Men den drivande kraften i motståndsrörelsen har sunnimuslimerna varit. De utgör en stor majoritet i Syrien, runt två tredjedelar. Kristna och alawiter fruktar nu att sunniterna ska få grepp om makten efter Bashar al-Assad och att landets minoriteter ska råka illa ut. Vem som kommer att ta över är höjt i dunkel.
Oppositionen är djupt splittrad, både inne i Syrien och utomlands, till exempel Syriens Nationella Råd, men, menar Leif Stenberg, docent vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds Universitet, det behöver inte bara vara negativt, utan det kan också utgöra en grund för en demokratisk utveckling i landet.
Vad som händer i Syrien påverkar maktbalansen i hela regionen. Grannländerna har följt händelseutvecklingen och det eskalalerande våldet med stor oro. Det går att skönja en spricka i regionen, mellan shiamuslimer och sunnimuslimer, som blivit allt tydligare i och med Syrienkrisen.
Iran och den shiamuslimska organisationen Hizbollah i Libanon har stått nära Bashar al-Assads regim. Det finns uppgifter om att iranier stridit på regimstyrkornas sida under inbördeskriget, om de rykterna stämmer är förstås svårt att veta.
Man kan dock konstatera att Iran har haft ett intimt samarbete med Bashar al-Assads regim på flera områden. De båda länderna har till exempel flera gemensamma industriprojekt och dessutom ett militärt samarbete. Men kanske är det utanförskapet som har spelat störst roll för den iransk-syriska alliansen. Båda har varit utsatta för kraftiga sanktioner från omvärlden och man ser en gemensam fiende i Israel och USA. Syrien har också fungerat som ett transitland i förbindelsen mellan Iran och Hizbollah i Libanon.
Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah har ofta uttalat sitt stöd för Bashar al-Assad, till skillnad från andra diktatorer som fallit under den arabiska våren, som Muammar Khadaffi och Hosni Mubarak.
Libanon och Syrien har tidigare haft en god relation. Men med inbördeskriget i Syrien har det ändrats. Oron för att upporet ska sprida sig är mycket stor bland Libanons politiker. Dessutom har Libanon tagit emot en stor mängd flyktingar, inte minst efter det blodiga slaget om huvudstaden Damaskus.
Israel fruktar oro
Israel, menar docent Leif Stenberg, hade kanske föredragit ett scenario där Bashar al-Assad lyckats stå emot rebellernas uppror, i och med den stabilitet regimen garanterade. Israel fruktar också att Syriens kemiska vapen ska hamna i fel händer.
En regional stormakt har otåligt väntat på maktskifte: Saudiarabien. Synen på Islam har förenat Saudiarabien och den syriska oppositionen som ju domineras av sunnimuslimer. Det saudiska konungariket har aktivt stöttat den Fria Syriska armén, med både pengar och vapen.
– Det viktigaste för Saudiarabien är att bryta relationen mellan Syrien och Iran och att också försöka slå in en kil i ett område där Iran har varit ganska framgångsrika politiskt och har kunnat dominera både i Irak och i Libanon. Nu vill man föra fram en ny regim, sunnitisk till sin karaktär, säger Leif Stenberg vid Centrum för Mellanösternstudier.