Ämnet för den här intervjun, ja för hela den här dagen, är bebishospis. Hospis för nyfödda bebisar som är så sjuka att de bara överlever timmar, dagar eller max några veckor efter att de fötts. Många av de här bebisarna skulle tidigare blivit aborterade. Men i höstas antog den polska konstitutionsdomstolen en lag som innebär att abort bara är tillåtet om graviditeten uppstått efter våldtäkt eller innebär risk för kvinnans liv.
Att fostret är så svårt skadat att barnet inte kommer överleva är inte längre ett godkänt skäl för abort.
Intervjun jag ska göra är med en kvinna som är gravid i vecka 27 med ett barn som ska dö innan eller strax efter födelsen. Barnet lider av Edwards syndrom, eller Trisomi 18, en sjukdom som innebär att barnen har en extra kromosom 18. När jag läser om sjukdomen på Wikipedia står det att det är en sjukdom som innebär många svåra missbildningar av både yttre och inre organ, att det är ett kromosomfel som inte är förenligt med liv.
Kvinnan som kommer in i rummet har förberett sig väl. Hon är omsorgsfullt klädd, friserad och sminkad. Jag vet att hon in i det sista tvekat om hon ska ställa upp på intervjun. Hennes man är emot. Men någonting har fört henne hit till det här rummet.
”Jag känner stor beundran”
Jag ler mot henne samtidigt som jag försöker att inte se glättig ut. Jag säger att vi kan avbryta, ta pauser, ta om – hur hon önskar. Jag ger henne full kontroll över intervjun och hon tar kontrollen. Hon börjar berätta, hon visar att hon inte vill bli avbruten, hon pratar i en och halv timme. Hennes bestämda lugn smittar av sig. Jag som var så rädd att jag skulle sabba intervjun genom att börja gråta känner mig också lugn.
Genom hospisen får föräldrarna hjälp att klara fullfölja graviditeten med vetskapen om att barnet ska dö. De får psykologhjälp och de bästa läkarna inom området. De får också möjlighet till ett värdigt avslut. Man struntar i livsuppehållande slangar och barnet får dö i föräldrars armar. Man får hjälp med begravningen. Hospisen ska göra sorgeprocessen lättare, möjligheterna att börja om eller fortsätta orka leva större.
Förutom den gravida kvinnan träffade jag en gynekolog som tar hand om dessa blivande icke-mödrar. Jag hade också ett samtal med en av dem som startat hospisverksamheten, Małgorzata Bronka (hon hade själv förlorat tre barn). Jag känner stor beundran för de här två personernas styrka, att de orkar möta och stötta dessa föräldrar, och se deras barn dö. Jag fick se hur det går till när man tar bilder av bebisen, tar fot- eller handavtryck eller klipper av en hårtofs – allt för att ha ett minne av barnet när det sen är borta. Jag fick se bebiskläderna barnen får bära på sin egen begravning.
”Vill inte vara levande likkistor för sina barn”
Både gynekologen och grundaren bakom hospisen sa att de i grunden var emot abort, de var stolta över att kunna erbjuda ett värdigt avslut. Men sedan i höstas måste de också ta hand om alla de kvinnor som inte vill ha den här typen av avslut, kvinnor som inte vill att barnen eller de själva ska behöva lida onödigt länge. Kvinnor som säger att de inte vill vara levande likkistor för sina barn. Kvinnor som vill göra abort men inte längre får göra det i sitt eget hemland.
Gynekologen beskrev hur han måste låta ett tvillingpar dö i magen för att han inte längre får rädda en av dem genom att abortera den andra, den som är så sjuk att den med hundra procents säkerhet kommer att dö. Eller bebisar, vars liv ändå måste avslutas före förlossningen för att deras missbildningar gör att de inte går att plocka ut hela, utan måste delas i bitar först.
Den här dagen blev en omkullkastning av mina föreställningar kring liv och död. För när det inte längre handlar om valet mellan liv och död utan valet mellan död och död inser jag att den insikten är fullkomligt ogripbar för den som inte står inför det valet. Att beslutet om avslutet för den man är beredd att älska och skydda mest i hela sitt liv är unikt för var och en av de drabbade. Men rätten till sin egen kropp, där står jag fast – den ska varje kvinna ha.