Vår lokale fixare och medhjälpare, Ronald Reyes, har skrattat och skämtat under de snart tre dagar vi har jobbat tillsammans. Vi träffades i Manila, men han, hans fru och åttaåriga dotter kommer från Tacloban och evakuerades några dagar efter orkanen i ett stort trupptransportplan.

Hans plötsliga uppriktighet vällde fram under en promenad på jakt efter ström till våra batterier och telefoner, en promenad genom ett totalt mörkt Tacloban där våra pannlampor fick morrande löshundars ögon att lysa olycksbådande i den fuktiga kvällen.

– Hit brukade jag ta min dotter på kvällspromenader, och därnere på stranden brukade vi grilla på helgerna, berättade Ronald trevande, som om katastrofens vidd sakta började sjunka in samtidigt som kvävande sötaktiga dunster då och då slog emot oss i den kusligt tysta kvällen.

– Här brukade folk jogga på kvällarna, sa Ronald, som inte förlorat någon i den närmaste familjen men vars hus och hem är bortspolat.

– Jag vet inte hur det blir med huslånet, men just nu har jag inga pengar att betala räntorna med, säger han.

En ö med namnet Frälsningen

Under förmiddagen fick vi följa med en filippinsk helikopter, en gammal Huey, som lämnade nödhjälp till den avlägsna byn San Antonio på ön Leyte. Folk vinkade frenetiskt, men av säkerhetsskäl landade vi så långt från byborna att vi hann lossa lasten och lyfta innan de kom fram till säckarna med ris, högenergikex och vattenflaskor.

På eftermiddagen hyrde vi en båt och åkte ut till en liten ö utanför den större ön Samer. Här bor 500 familjer som lever av fiske och jordbruk. Av femhundra hus är bara 25 oskadda. De flesta överlevde, men till ett liv utan båtar och fiskeredskap och med nedsaltade åkrar och brunnar.

Ön heter Salvation, ”Frälsningen”. Först känns namnet som ett hån, men efter några timmar med de vänliga öborna är jag inte lika säker. När jag frågade öns borgmästare om framtiden, svarade han.

– Vi bor kvar. Vad ska vi i Manila och göra? Det enda vi kan är att fiska och odla jorden.