Flyktinglägret Yarmouk i södra Damaskus etablerades redan 1957 och växte successivt, i takt med att palestinska flyktingar strömmade dit, till en egen stadsdel med omkring 200.000 invånare.

En av dem som föds där under tidigt 1970-tal är Khozama Rasheed. Som kulturjournalist bevakar hon det hon beskriver som Damaskus blomstrande teaterscen. Hennes man är trädgårdsmästare. Tillsamman har de två tvillingdöttrar i 3-årsålden.

Kriget kommer

I slutet av 2012 hamnar Yarmouk i inbördeskrigets korseld. Flyktinglägret intas först av Fria syriska armén som bekämpar Assad-regimens trupper – en handling som den syriska regimen besvarar med belägring. Hus och infrastruktur pulvriseras när stridsflygen drar in, hjälpsändningar blockeras och svält utbryter. Mot slutet av 2014 finns bara 18.000 invånare kvar i Yarmouk innan dess att Islamiska staten, IS, invaderar 2015.

– Som palestinier försökte vi hålla oss neutrala, men saker gick snabbt över styr, säger Khozama och minns de första dagarna när folk började fly.

Flyr till Libanon

Paret är snabba med att inse allvaret i situationen och de väljer att fly till Libanon när regimen börjar bomba. Där hyr de ett hus men livet är svårt; som palestinier har de inga medborgerliga rättigheter i det libanesiska samhället och får svårt att försörja sig. Sedan Turkiet skärpt kraven för inresor kan de heller inte fly norr över. En variant är att ta vägen genom Syrien och Jordanien till Egypten, så som hennes bror och hans fru gjort.

– Men vi bestämmer oss för att vi inte kan resa med två små barn genom Syrien när bomberna faller.

Flyr till Turkiet

Efter ett och ett halvt år får de tillstånd att resa till Istanbul med hjälp av en inbjudan från en väninna i Turkiet. Där får de kontakt med smugglare som ska ta dem med båt till Grekland.

Under de tre månaderna i Istanbul är tillvaron inte normal. När som helst kan smugglarna ringa och då måste de vara redo att bryta upp.

Så blir de upplockade i en bil ämnad för djurtransport. I flakutrymmet är 40 människor inpressade. Folk sitter bokstavligen på varandra. Resan ska ta 12 timmar, därefter följer enligt plan en väntan i skogen under sex timmar till den nattliga timmen är rätt för att kliva i båten.

Barnen gråter hela tiden. Paret inser till slut det omöjliga och bestämmer sig för att avbryta.

– Min man sa att vi lämnat Syrien för att sätta våra döttrar i säkerhet, det här minnet kommer jaga dem för alltid, säger Khozama.

Flyr till Grekland

Senare ska de resa tillsammans med 25 andra i en motorbåt. De har betalat 15.000 euro för att få familjen körd från Bodrum i Turkiet till den grekiska ön Symi. Smugglarna säger att resan ska ta 30 minuter. I själva verket är de ute hela natten och kryssar i mörkret undan kustbevakningen.

Hon tänker att det ändå är bra. Hon har släktingar som tillsammans med 300 andra låtit sig skeppas ut från Alexandria i Egypten för en sju dagars resa i en öppen båt till Italien.

Symi är en av Greklands lugnare turistöar. Hotell, restauranger och kyrkor ligger pittoreskt insprängda i havsbukterna. Men för familjen Rasheed blir det till att sova på betonggolvet i byns polisstation.

– Nu har ni tur, för här finns inget läger, säger mannen i uniform som låser in dem.

”De som inget har blir kvar”

Två dagar utan mat. Toalettbesöken är svårförhandlade. Plötsligt får hon syn på det fotografi polisen tagit för sina register. Khozama tänker att när hon väl är på trygg mark och människor frågar om kriget Syrien – ”berätta, vi vill veta hur det var” – då ska hon säga till dem: ”titta på mitt fotografi från Grekland, så ser ni hur kriget ser ut”.

De får sex månaders uppehållstillstånd. I Aten finns släktingar som också flytt som de kan sova hos tillfälligt. Här betalar de 20.000 euro för falska pass. Smugglarna finns överallt där det finns pengar att hämta. En man hyr ut boende och tjänar multum. För så är det, berättar Khozama:

– De som har pengar, guld och förmögenheter gör allt de kan för att ta sig iväg från Syrien, de tar sin chans. Men de som inget har blir kvar. Lidandet är ofattbart.

”Alla har sig egen historia”

När de i augusti 2014 landar på Arlanda har de varit på flykt i två och ett halvt år. I dag bor de i en mindre stad i Sverige och har fått uppehållstillstånd. Runt sig har de vänner som delar liknade öden.

– Alla har sig egen historia. Nu i efterhand kan jag vara glad för det gått så bra för mig och min familjs del.

Startar nytt liv

Med den långa resan bakom sig kan de istället rikta blickarna mot framtiden.

– Nu ska vi starta ett nytt liv här. Jag måste lära mig svenska ordentligt, säger hon och berättar att hon hoppas på att kunna fortsätta jobba inom media.

– Det första jag ska göra när jag kan försörja mig är att börja betala tillbaka till de som hjälpt oss med pengar längs vägen.