Vicepresidenten.

Försvarsministern.

Utrikesministern.

Finansministern.

Chefen för nationella underrättelsetjänsten.

Utbildningsministern.

Energiministern.

Transportministern.

FN-ambassadören.

Budgetchefen.

CIA-chefen.

Jordbruksministern.

Ja, i princip hela Donald Trumps kabinett känner idag ett behov att säga ”det var inte jag”.

(Det är välkänt att presidenten älskar dementier som kraftfullt försvarar honom, han har öppet applåderat flera av sina medarbetare den senaste veckan för just sådana.)

Kräver källa

Vita husets presstaleskvinna, Sarah Sanders, har lagt ut tidningen New York Times nummer och uppmanat alla att ringa och kräva att de avslöjar sin källa, eller ”The gutless loser”, som hon kallar skribenten.

Vita huset-anställda ringer till journalister och försöker luska vilka som vet något, men det både media och Vita huset ägnar sig mest åt är textanalys, jag har hört långa diskussioner idag om diverse program som universitet använder för att upptäcka uppsatsfusk.

Samtidigt pågår det en diskussion om exakt hur mycket New York Times skrivit om artikeln, för att vilseleda. La man till exempel in ordet ”lodestar” – ledstjärna – bara för att Mike Pence sa det i ett tal?

Donald Trump hotar ömsom med att personen ska anklagas för förräderi – ett brott som har dödsstraff på straffskalan – och ömsom säger han att New York Times hittat på allt.

Är allt hittepå?

Tidningen vann sitt första Pulitzerpris 1918, för sin bevakning av första världskriget.

Den vann sitt senaste Pultizerpris nu 2018.

De har under åren nominerats till 125 priser, mer än någon annan tidning.

Det är naturligtvis möjligt att de skulle riskera hela sin trovärdighet genom att hitta på en text.

Det är också ganska osannolikt. Vilket naturligtvis även Trump-administrationen vet, därav den intensiva jakten på källan. 

Någon jag pratade med idag kallade Washington Crazytown och just nu är jag benägen att hålla med.

Har sällan hört så många konspirationsteorier – från alla håll – inom loppet av 24 timmar.