Fotografen Jiri Sirc och jag hade vår bas som SVT:s korrespondenter i Wien och åkte varje vecka över gränsen från Österrike till Kroatien för att berätta om kriget.
Journalister från hela världen bodde på samma hotell i Zagreb. Det var ett gigantiskt mediacenter med satellitdiskar på taket som sköttes av trötta tekniker som sov bland sladdar och kablar.
Blodigt slag
Ett av de mest blodiga slagen under det kroatiska kriget utkämpades i staden Vukovar under hösten 1991. Staden hade etniskt blandad befolkning och låg nära gränsen mellan Kroatien och Serbien.
Det kom få rapporter därifrån. Internationella organisationer tilläts inte eller kunde inte ta sig in på grund av granateld, flygbombningar och gatustrider. Civilbefolkningen gömde sig i skyddsrum under det 87 dagar långa slaget.
Ryktet spreds
En sen kväll i november 1991 hade min kollega Bengt Terner från Ekot på Sveriges Radio snappat upp ett rykte om att flyktingar från Vukovar var på väg till hotellet.
Vi bestämde att träffas tidigt nästa morgon i lobbyn. Och ryktet visade sig stämma. Hela entrén var fylld av flyktingar. Kvinnor, barn och äldre män. De satt på golvet, trasiga och smutsiga med bylten av packning. De var märkligt tysta.
Männen försvunna
Flyktingarna från Vukovar hade evakuerats under natten efter månader av belägring, rädsla och hunger. De berättade att alla män utom de äldsta hade separerats från familjerna. De visste inte vart de tagit vägen. En sjuksköterska hade svårt att hitta orden om den fasansfulla situationen i Vukovar. Bombningar och gatustrider, brist på mat och mediciner.
Hotellet tog emot
Det fanns ingenstans där myndigheterna kunde härbärgera flyktingarna utom i det fina hotellet.
Personalen jobbade för högtryck med att dela ut nycklar och registrera de uppgivna och sorgsna människorna. Innan de fick sina rum ombads de att gå in i den guldglittriga jättematsalen och äta frukost.
Kaffe serverades
Jiri och jag följde med in i matsalen. Under kristallkronorna vid runda bord med vita dukar serverades de evakuerade människorna kaffe i porslinskannor av personal i skinande uniformer med blanka knappar.
Plötsligt såg vi att alla grät.
Jiri ställde ner kameran. Den tysta och tunga sorgen bröts av ljudliga snyftningar. Vi förstod att dessa människor var överväldigande av känslor.
Kontrasten kunde inte vara större mellan ljuset och överflödet i denna hotellmatsal och hungern och dödsångesten i en mörk källare i Vukovar.
Vi reste till dit
På våren 1992 reste vi till Vukovar för att göra ett reportage. Ute i den bleka solen bland de söndersmulade husruinerna satt en kvinna vid ett piano, omgiven av några soldater i uniform.
Hon spelade Månskenssonaten av Beethoven.
Några kvinnor försökte sakta röja upp i ett av husen där väggar saknades men tallrikar och glas stod på bordet. På kyrkogården såg vi de uppbrutna gravstenarna som soldaterna använt som skyttegravar.
Människorna i staden
Vi träffade en synskadad man. Han var tacksam att han inte kunde se det som hänt i staden. Ett ungt par berättade om tomheten de kände.
De anonyma träkorsen över stupade var oändligt många.
Och det var så tyst.
Kvinnorna som röjde i ruinerna sa att de skulle bygga upp staden igen. Den skulle bli lika vacker som före kriget.