Protesterna har skakat Libanon sedan mitten av oktober 2019 när regeringen aviserade nya besparingar och ville införa en skatt på samtal som sker via appar. Förslaget drogs tillbaka, men demonstrationerna växte. Människor med olika bakgrund har gått samman för att störta den politiska eliten som man anser är korrupt och inkompetent.
De första dagarna av protester var ganska våldsamma. Sedan blev det lugnare. Politikerna har dock inte lyckats vidta några åtgärder som dämpar demonstranternas ilska eller räddar ekonomin. Den 29 oktober meddelade premiärminister Saad al-Hariri sin avgång.
Utdragen regeringsbildning
Att bilda en ny regering har tagit tid, bland annat eftersom de politiska grupperna inte har lyckats komma överens om ministerposterna. I helgen ven återigen stenar, gummikulor och smällare genom den tårgastunga luften och över 500 personer skadades i sammandrabbningar mellan demonstranter och kravallpolis.
Den tidigare utbildningsministern Hassan Diab, som i december utsågs till ny premiärminister, offentliggjorde den 21 januari den nya regeringen.
Splittrad befolkning
Libanon är en sekulär republik, men alla viktiga beslut präglas – också enligt lag – av att befolkningen är splittrad på många folkgrupper med olika religion. Partiväsendet är uppbyggt kring släktskap och religionstillhörighet. De flesta grupper har egna politiska organisationer eller partier.
Världsbanken varnar för att antalet fattiga kan stiga från en tredjedel till hälften av befolkningen om den politiska krisen inte får ett slut. Libanons nya regering har ett tufft uppdrag om den ska lyckas styra om skutan och undvika en ekonomisk kapsejsning, menar man.
FN-chefen António Guterres säger att han kommer att stödja reformer för att få det tungt skuldsatta landet på fötter. FN utlovar även stöd för ”Libanons stärkande av sin suveränitet, stabilitet och politiska självständighet”.