I augusti förra året publicerade IWGIA (The International Working Group for Indigenous Affairs) en kort rapport från norra Tanzania. Rakt och utan större adjektiv beskrev man hur polis och skogvaktare hotat och slagit människor, och till slut bränt ner 185 massajhyddor. 6 800 människor hade blivit hemlösa och flera tusen djur försvunnit. Nu rådde det akut brist på mat och vatten. 

– Jag är stolt över att vara massaj, vi är nomader och det är vi stolta över. Men i mitt hjärta är jag sorgsen, för den stolthet jag känner för vår boskap och att vi lever av dem, håller på att försvinna eftersom vi inte kan ha så många djur längre, säger Maretoi, en kvinna vi träffar i en liten by långt upp i norra Tanzania.

Tamboskap konkurrerar

Området gränsar till viltreservatet Serengeti och just här pågår den stora vandringen av tusentals djur som förflyttar sig mellan torr- och regnperioder, och i deras spår rovdjuren. Det är en av de bästa platserna för att få syn på de stora djuren. Ett safariföretag har lagligt köpt upp ett stort område mark just här, men vill utöka och ha mer. Ett annat har fått licens av den tanzaniska staten att bedriva storviltsjakt. Inom båda områdena bor det massajer, som bolagen vill ha bort därför att tamboskapen konkurrerar med de vilda djuren om vattnet och gräset. 

Maretoi bjuder in oss i sin hydda. Det är mörkt, varmt och trångt. 

– De brände ner mitt hus på det andra stället, berättar hon. Mina barn klarade sig som tur var, för att de just då inte var inomhus. Men allt jag ägde brann upp.

Hungersnöd och konflikt

I storstaden Arusha träffar vi advokaten Donald Deya. Han företräder fyra massajbyar som stämt den tanzaniska staten i fallet med företaget som vill bedriva jakt på marker där de bott sen generationer.

– Det som händer om man tar ifrån massajerna deras rätt att använda marken, är att man skapar ett recept för hungersnöd, för fattigdom och för konflikt. Det bästa för dem, är att låta dem få utnyttja vatten och mark och i stället hjälpa dem att återfå ett värdigt liv, säger han.

Maretois by ligger långt upp på platån som gränsar till Kenya. Det är torrperiod och savannen är gul och torr, solen bränner rakt ovanför våra huvuden. Regnperioden är långt borta. 

Turismen ger mycket

Vid den här tiden på året skulle byn ha flyttat ner till bördigare trakter. Där är gräset grönt året runt och vattnet rinner fortfarande i bäckarna. Men just där, vid deras gamla vattenhål, får de inte längre vara. Där står nu vakter och hindrar demär massajerna ändå velat vara kvar har vakterna, tillsammans med polis och skogvaktare, attackerat massajerna och till och med bränt ner deras hus.   

– Turismen ger visserligen Tanzania väldigt mycket, i synnerhet den turism som kommer för att titta på djuren, bor i våra hotell och köper saker från våra affärer, säger Donald Deya. Men det här, när några få personer får tillgång till stora landområden och bara har den för att spekulera i, det gynnar inga människor i Tanzania.

En stor förlust

Vi lämnar Maretois by, med männen och kvinnorna i sina speciella röda klädedräkter. Det är en otroligt vacker syn, som också den tanzaniska staten använder i sin turistinformation. Men det är också en sorglig syn. 

– Marken är väldigt viktigt för oss, säger Maretoi till oss. Dels för att våra djur ska kunna få mat, dels för att vi själva ska kunna odla för att få mat. Men nu har marken också blivit en förlust för oss eftersom vi inte har tillgång till den längre.

Se hela Korrespondenterna-avsnittet ”Girighetens pris” på SVT Play.