– Det är bättre än i Mariupol eller andra ockuperade områden. Det är inte så illa om det inte vore för raketbeskjutningen. Det är lite tufft, men jag klarar mig.

Konstanta elavbrott har blivit vardag och något internet har hon inte. Och när elen försvinner slutar vattnet att fungera, så det gäller att bunkra i kannor och termosar.

– Men jag behöver inte gå och gråta hos en psykolog. Jag vet att jag har en uppgift jag måste klara av: barnen. Jag har ingen rätt att slappna av nu. Det får vänta tills min man är tillbaka. Jag måste hålla mina barn friska, även mentalt. Så det är det jag fokuserar på nu.

Tänker hela tiden på sin man

Natalya evakuerades från Mariupol i mars. Hon var gravid och hennes man var försvunnen in i rysk fångenskap. Hon fick med sig sin son, sin 15-åriga guddotter Julia och 9-åringen Anna. Var mannen är i dag vet hon inte. Hon kan bara hoppas på nya fångutväxlingar med ryssarna.

– Jag tänker hela tiden på hur han har det. Vad han äter, om han är hungrig eller fryser. Dessutom visste han att vi skulle ha barn. Han vet att jag har fött. Men han vet inte vad namnet blev, bara att det är en pojke.

Trots alla motgångar ser ändå Natalya på framtiden med tillförsikt.

– Jag ser ljust på framtiden. Jag har framtidstro. Jag är också säker på att min man håller ut och återvänder. Allt kommer att bli bra för oss och för hela Ukraina.