I dag för ett år sedan gick det chockvågor över världen. Aldrig har USA:s samlade journalistkår sett så överrumplade ut. ”Den tysta majoriteten”, hade röstat fram den stridslystne affärsmannen Donald Trump, väljare som liberala journalister på öst- och västkusten inte tycktes ha nån kontakt med.
”Du är vaken, detta är inte en mardröm, du är inte död, du har inte kommit till helvetet, detta är nu ditt liv, detta är vårt val, detta är vår verklighet nu. Vårt land” sa programledaren Rachel Maddow på MSNBC. På Javits center i New York hängde de uppblåsta ballongerna kvar i glastaket, det glastak det var tänkt att landets första kvinnliga president skulle spräcka den natten. Ballongerna släpptes aldrig ner över Clintons anhängare. Det som skulle blivit ett segerjubel förbyttes i tystnad. Den amerikanska journalistkåren hade också underskattat hur djupt avskydd Hillary Clinton egentligen var.
Inledde krig mot medierna
Både jag och fotograf Marco Nilson har arbetat i USA i flera decennier. För första gången i våra liv råkade vi ut för att amerikaner skrek glåpord åt oss, för att vi är journalister. Vi fick inte komma in på Trumps valvaka, medierna fick stå utanför. De som lämnade Trumps valvaka efter midnatt vägrade låta sig intervjuas, de bara skrek ut sitt förakt. Den hatiska stämningen var något nytt och förebådade det krig mot medierna som Trump inledde när han svors in som president. Afroamerikaner och judar för Trump som kom med sina plakat lät sig däremot intervjuas.
På ett Starbuckscafé i närheten satt unga människor och grät helt öppet, ingen frågade varför, alla visste. Det var som om USA nått världens ände. En ny tideräkning började.
De som röstade på Donald Trump ville sätta dit eliten.
När jag ett år senare reser runt och åter träffar Trumpanhängare så visar de prov på en mycket accepterande attityd. De bärs av en tro att han kommer att bli en av de bästa presidenterna någonsin. En väljare sa till mig att Trump visserligen har ”mundiarré” men att det inte gör så mycket. En så framgångsrik affärsman kommer klara av att få landet på rätt köl igen, skapa nya jobb och minska statsskulden.
Många ger Trump underbetyg
Men en majoritet av medborgarna ger honom i dag underbetyg. Ett år efter att han blev vald har han de lägsta förtroendesiffrorna sen början av 70-talet när Gerald Ford var president.
Jag har under det året som gått mött många unga idealister vars tro på demokratin fått sig en rejäl törn. En del har tappat hoppet, andra arbetar mer målmedvetet än någonsin med klimat, med miljö, med mänskliga rättigheter. En av mina amerikanska väninnors döttrar blev sängliggande i tre dagar efter valet, paralyserad av sorg och rädsla för vad som skulle hända med kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar. Hon hade satt allt sitt hopp till Clinton, hon sörjde djupt det USA som kunde ha formats under en kvinnlig president.
USA förändrades när en icke-politiker vann, en affärsman som med sin devis ”Make America Great Again” ville återupprätta en fantasi om det ärofyllda forna USA genom att bygga murar, utestänga muslimer, lämna det globala klimatarbetet, dra sig ur frihandelsavtal, förbjuda fri abort och som tyckte det var okej att ta kvinnor mellan benen. De Trumpkritiker jag möter under mina reportageresor i USA tror på allvar att Trump är förmögen att rasera den amerikanska demokratin, att han kommer att trycka på knappen och starta ett kärnvapenkrig med Nordkorea. Det är som om de lever med en obotligt sjuk patient och bara väntar på katastrofen.
Trump lovade ta hand om ”det glömda folket”
Som journalist drevs jag då, och så även nu, av en vilja att förstå de människor som långt bortom tv-sofforna avgjorde valet. Den viktigaste orsaken tror jag inte att Rachel Maddow och andra amerikanska journalister förstod. Vita väljare i USA känner sig diskriminerade och har stor ekonomisk ångest. De är oroliga för att de om några år kommer att utgöra en minoritet av väljarna. Bland republikaner sade 74 procent att de känner sig diskriminerade och därför röstade på Trump. De är nostalgiska, längtar till gamla tider och ideal. Han fick också röster bland lågt betalda, hårt arbetande amerikaner som brukade rösta på demokraterna. Trump lovade ta hand om ”det glömda folket”. Han talade väl och han talade till den vita befolkningen.
Jag förstod inte då hur subtilt rasistiskt Trumps språkbruk är, att hans slogan ”America First” hämtats från 30-talets nazianstrukna rörelse i USA.
Hans kommentarer om att ” vi ska ta hand om afroamerikanerna” speglar inställningen att ”vi” , det är de vita med makten och resurserna.
Det var kodade signaler som talade till vita, konservativa väljare.
Ett USA som slits isär
I dag ökar hatbrotten åter i USA. Muslimer, afroamerikaner och transgenderpersoner är måltavlor. Landets slits isär, 66 procent av alla amerikaner anser att Trump ökat splittringen.
Rasismen har flutit upp till ytan, vilket började redan under Obamas tid, då rasmotsättningarna ökade igen.
Det problemet är långt större än Donald Trump som person. Han har gett gestalt åt en konflikt som fanns innan hans presidentskap och som kommer att kvarstå den dagen han är borta.