Jag ser dem överallt i Pekings gatuliv och parker: en liten grupp människor som kretsar likt satelliter runt en central dvärgplanet. Olika konstellationer av mamma, pappa, mor- och farföräldrar som skyddar, servar och uppvaktar ett ensamt barn. Endabarn dränkta i uppmärksamhet. Barn som aldrig har tampats med syskonrivalitet eller tvingats dela med sig. Det är en sådan vanlig syn i Kina att den givit namn åt en hel generation barn: de små kejsarna.
Dessa endabarn är resultatet av Kinas ettbarnspolitik, som infördes 1979 i ett försök att bromsa befolkningstillväxten. Kvinnor som blev gravida med ett andra barn pressades till abort; familjer som framhärdade drabbades av böter och sanktioner. Policyn drevs igenom framförallt i storstäderna och beskrivs av kinesiska myndigheter som en succé. Det uppskattas att mer än 250 miljoner födslar förhindrades mellan åren 1980 och 2000.
Medaljens baksida är att de ensamma barnen nu är på väg att växa upp och måste ta hand om sina åldrande föräldrar i ett Kina där folk lever allt längre och där arbetskraftsbristen är akut. År 2050 beräknas var fjärde kines vara pensionär, utan ett socialt skyddsnät att landa i när pensionen inte räcker till. Och Kinas stora statliga pensionsfond kommer att få slut på pengar inom mindre än 20 år, eftersom den arbetande delen av befolkningens inbetalningar minskar hela tiden, visar en ny rapport från den kinesiska staten.
Forskare vill se fler morötter
År 2015 slopades ettbarnspolitiken och ersattes av en tvåbarnspolitik. Även om antalet födslar ökade inledningsvis pekar nu kurvan neråt igen. Förra året föddes det bara ungefär 15 miljoner barn.
Det här med att ha en begränsning överhuvudtaget är fel, säger en kinesisk befolkningsexpert SVT har talat med. Han säger att det borde vara en självklarhet att det ger bättre resultat att låta familjer bestämma själva. Begränsningar sänder fel signaler, anser han, och ger som exempel hur den statliga engelskspråkiga tidningen China Daily förra året skrev att födslar inte är familjens ensak, utan en statlig angelägenhet. Han tror inte den sortens retorik uppmuntrar till ökad nativitet.
Forskare i Kina uppmanar nu till ett skifte i tankesätt och säger att den kinesiska staten måste överge den gamla principen med bara piska, och istället införa fler morötter. I det här sammanhanget genom ekonomiska fördelar åt de som väljer att skaffa flera barn. Billigare barnomsorg och skola samt ekonomiskt stöd som det svenska barnbidraget skulle kunna fungera, säger en av dessa forskare. Det är känsliga frågor att uttala sig om, varför de SVT talat med vill vara anonyma.
– Även om jag hade råd är jag inte säker på att jag har tid att skaffa ett barn till, säger Wou i vår intervju. Hon är knappt 40 år, mitt i karriären, och det hon uttrycker är inte en ovanlig åsikt för den kinesiska medelklasskvinnan.
– Jag är i grund och botten inte speciellt förtjust i barn och ett barn räcker, lägger hon till och ler. Hon vet att det är lite förbjudet att erkänna att man inte gillar barn tillräckligt mycket för att kompromissa med sin karriär.
Tolv timmars arbetsdag för sexåringar
Att uppfostra barn i Kina i dag och att ge dem en konkurrenskraftig utbildning tar tid och kraft, och det är ett ansvar som ofta landar på kvinnorna. Redan i småskoleåldern börjar många med extra studier och extraaktiviteter. En arbetsdag för en sexåring är inte sällan tolv timmar lång. Konkurrensen om de bästa utbildningarna är stenhård i Kina idag. Det gäller att hamna på rätt plats redan i grundskolan, för att ha chans till de bästa gymnasieskolorna, och sedan på de rätta universiteten, som leder till de rätta jobben. I slutändan ska ju ofta ett ensamt barn ta hand om både mamma och pappa, och kanske framtida svärföräldrar, och då gäller det att ha hittat rätt från början.
De första åren kretsar alla vuxna kring “de små kejsarna”. Snart nog lär det vara deras krävande lott att fara runt i ett planetsystem av åldrade, behövande och stationära anförvanter.