– Vi slåss inte för frihet längre. Vi slåss för rättvisa, säger Chalidan.

Han har bred nacke och simmig blick. Förr levde Chalidan i bergen och tränade andra GAM-soldater, kvinnor och män. De var många tusen och stred i 29 år.

Nu är kniven nerstucken i jeansen. Chalidans gamla vänner sitter i det lokala parlamentet, med visst självstyre, och kraven på självständighet är övergivna.

– Förr slogs vi med vapen, nu slåss vi med politiska medel, säger han.

Freden mellan GAM och Indonesien följde på tsunamin 2004, som placerade Aceh i världens blickfång.

Fartyg på land

Nere vid stranden Ulee Lheu i provinsens huvudstad Banda Aceh är det eftermiddag och nakna barn släpar på badringar. Med blicken mot havet äter lokalbor nygrillade majskolvar intill uppstickande rester av husgrunder mellan plaststolarna. På andra sidan vägen växer gräset över en massgrav.

Här drog tsunamin in 2004 och tog med sig allt. Vägen är nylagd, husen byggda av biståndspengar.

Tre kilometer från havet ligger ett 2 600 ton tungt fartyg på land, ditburet av jättevågen. Det är i dag en turistattraktion, där försäljare sträcker fram dvd-filmer och skolklasser kliver på skeppet för en utsikt över stan.

”Mina barn har aldrig hittats”

71-årige Adnan Ibrahim är guide här. Han pekar vant på skeppets akter, som för åtta och ett halvt år sen krossade hans hem. Han vet exakt inom vilka kvadratmeter han brukade sova.

– Mina barn har aldrig hittats, säger han.

Det kommer tårar och han torkar irriterat bort dem, fingrar på sitt radband.

Den ofattbara kraften i katastrofen sågs av invånare som Guds hand och stärkte religiositeten. Fredsavtalet innebar också ökad makt för Acehs styrande att införa sharialagar.

De senaste åren har polisen slagit till hårt mot vad som anses vara omoraliskt beteende: Unga par som håller handen, kvinnor utan slöja. Nyligen kom ett uppmärksammat förslag om att förbjuda kvinnor att grensla en motorcykel bakom en man.

Lynchningar

Det finns en växande tendens till att invånare tar på sig rollen som moralens väktare, och lynchningar förekommer.

31-åriga Banda Aceh-bon Nidar känner sig inte trygg.

– Vi vet inget om framtiden, särskilt inte vi kvinnor. Under kriget försörjde jag familjen, men vad får jag nu? Vi kvinnor hålls tillbaka, säger hon.

Hon har överlevt både tsunamin och konfliktåren, då lokalbefolkningen levde under hot från både GAM-soldater och regeringssoldater. Våldtäkter, mord och försvinnanden var vardag. Det var svårt att få tag i mat, folk vågade sig inte ut och stan låg öde om kvällarna.

Trodde världen höll på att gå under

Nu flockas invånare på Banda Acehs utekaféer. I parken intill det stora tsunamimuseet rör sig familjer och ungdomar, som joggar och spelar boll. Men varje gång jorden skakar så flyr människor till bergen.

– Vi är traumatiserade. Den dagen tsunamin kom trodde jag att världen höll på att gå under, säger Nidar.

Hennes mormor och två systrar dog. Nidar överlevde genom att klättra upp i en moské. Två år bodde hon sedan i en barack och fick hjälp av en javanesisk pastor att bearbeta sitt trauma. Nu tar hon igen de studier hon missat.

Under ytan finns också såren från konfliktåren och Amnesty International har varnat för att våldet riskerar att ta fart igen, om inte staten gör upp med militärens forna övergrepp. Det var ett villkor i fredsavtalet, som ännu inte uppfyllts. Ett annat var att 70 procent av intäkterna från Acehs naturtillgångar skulle tillfalla provinsen.

”Ingen rättvisa”

Aceh är rikt på gas och olja och en kassako för Indonesien, medan många lokalinvånare lever nära svältgränsen. För GAM-gerillan var det ett bränsle för motståndskampen.

Ute i risfältet har Chalidan tänt en cigarett. Aceh-flaggan är hissad och han är upprörd.

– Inte en enda procent har folket fått. Inte ett enda av det vi frågade efter, säger han och rösten dånar.

– Om det inte finns någon rättvisa, vad ska vi då ha fred för?