Vad är det då för ”penningkanon” (kallas QE på finansspråk) som jag svamlar om? Jo, den Europeiska Centralbanken kommer, om inte en miljon överbetalda ekonomer missuppfattat den, fatta beslut om att börja köpa lån (obligationer) från medlemsländerna i valutaunionen för åtminstone 500 miljarder euro enligt de samlade gissningarna.
Pengarna man använder för att betala obligationerna med är ”nytryckta” elektroniska pengar. Allt för att göra det billigare att låna så att investeringarna ska ta fart och jobben komma. Det är i alla fall vad som kommer att hända i teorin.
”Mycket snack och lite verkstad”
Bakgrunden är att det varit mycket snack och liten verkstad i Europa när det gäller ansträngningarna att tjuvkoppla ekonomin. Eftersom många euroländer redan har jättelika skulder har de inte vågat/kunnat låna mer pengar för att använda till statliga satsningar för att skapa jobb. Hela ansvaret har istället lagts på ECB där numera 19 länder träter om vad som skall göras.
Där har man visserligen fört ner räntan till noll, men det har skett samtidigt som USA och Storbritannien redan för sex år sedan använt pennigkanonen och fått fart på hjulen – och vänt utvecklingen. Samtidigt har den värsta krisen i euroland lagt sig. Men den har ersatts av en permanent lågkonjunktur med miljoner i fortsatt arbetslöshet.
Skräck för hyperinflation
Varför har då Europa varit så räddhågset? Ett svar, ett ord, kan ges direkt – Tyskland! Tyskarna är rädda för två saker:
Hyperinflation. Det här är något som lever kvar i den tyska folksjälen. När mormor berättade om hur hon tog en skottkärra med sedlar för att betala för ett tjog ägg för 80 år sedan. Så mycket nya pengar trycktes då att de förlorade sitt värde. Det är inte glömt. Inflation är för en tysk ett annat ord för stöld.
Spa för krisländer. Om det blir billigare för krisländerna att låna kanske de slappnar av i reformarbetet av sina dysfunktionella system. Gång efter annan förs grekernas låga pensionsålder (tidigare i 50-års åldern), och den gigantiska och ineffektiva offentliga sektorn fram som skräckexempel. Billigare lån riskerar att paraplydrinkarna åker fram igen – på arbetstid i Sydeuropa – hävdar tyskarna.
Men vad har då ändå fått tyskarna att ge med sig nu? Det viktigaste argumentet är verkligheten. En verklighet där massarbetslöshet främst bland unga ser ut att permanentas om inget görs.
Sedan talas det om att Tyskland har fått försäkringar om att de obligationer som köps in ska landa hos de enskilda euroländernas riks- och centralbanker. På så sätt får varje land ta sin egen risk om det skulle smälla i form av att de inte kan betala tillbaka lånen.
Framgång i USA
Risken för att alla nya ”sedlar” ska leda till hyperinflation har också tonats ned av de framgångar penningkanonen rönt i USA. Alla nya slantar har (hittills) kunnat sugas upp av ledig kapacitet i form av människor, maskiner och fabriker som gått på tomgång under krisen utan att priserna kunnat lyfta till en farlig inflationsnivå.
Den svenska Riksbanken kommer att tvingas följa efter med åtgärder som skapar mer pengar i den svenska ekonomin redan den 11 februari (dagen efter får vi reda på det) för att inte svenska företag ska konkurreras ut när deras varor blir dyrare jämfört med sina europiska konkurrenter. De schweiziska- och danska centralbankerna har redan förberett sig för en allt billigare euro som blir följden av penningkanonen.
Schweiz tvingades släppa det tak man satt för sin valuta gentemot euron eftersom det skulle bli för dyrt att fortsätta försvara den valda valutakursen.
Danmark har sänkt till en ännu lägre negativ ränta för att försvara sin kronas bindning till euron.
Ökad ojämlikhet
Men det finns en effekt av pennigstimulanserna som sällan nämns när man pekar på framgångarna i USA och Storbritannien – ökad ojämlikhet. Den enda Riksbank som tagit reda på påverkan på jämlikheten är den Brittiska. Deras undersökning visar att deras penningkanon var en förutsättning för att lyfta hela ekonomin – något som har gynnat alla.
Men den gynnade de med kapitaltillgångar väsentligt mer, alltså de redan rika. I USA har visserligen en imponerande mängd nya jobb skapats men en vanlig låntagare med jobb tjänar fortfarande en dollar mindre i veckan jämfört med innan krisen (år 2007).
Alltså om bara ECB, eller för den delen Riksbanken, sätts att sköta krisen så kanske ekonomin som helhet lyfter – men till priset av en ökad ojämlikhet.