Det var förra veckan som protesterna i Libanon bröt ut. Demonstranterna har fått nog av korruption i landet och kräver bland annat att regeringen ska avgå.
Libanons president Michel Aoun lovade i ett tv-sänt tal till nationen under torsdagen att han ska stödja nya lagar som ska bekämpa korruption. Han sade också att alla som stulit av landets skattepengar ska straffas.
– Korruptionen har ätit oss till ner till benet, sade Aoun.
Redo att träffa demonstranterna
Han sade också att det fanns ”behov av att se över den nuvarande regeringen” och att han är redo att träffa representanter för demonstranterna för att höra deras krav.
– Vi kommer att diskutera vad vi kan göra för att tillsammans uppnå det ni vill, utan att orsaka kollaps och kaos, sade Michel Aoun.
Men det besked som demonstranterna kräver och väntade på – att regeringen ska avgå – kom inte.
Fakta: Libanons politik
Libanon är en sekulär republik där olika religiösa grupper delar på makten enligt ett bestämt mönster, bland annat ska presidenten vara kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim.
Enligt författningen ska parlamentsval hållas vart fjärde år. Men mellan 2009 och 2018 hölls inga val på grund av politiska problem. Det tog också ända fram till årsskiftet innan en regering var på plats efter valet i maj i fjol.
Rösträttsåldern är 21 år. Militärer får inte rösta.
Parlamentets 128 medlemmar stiftar landets lagar.
Vart sjätte år väljer parlamentet president. För att bli vald krävs två tredjedelar av parlamentsledamöternas röster. Om det inte lyckas hålls en andra valomgång där det räcker med enkel majoritet, det vill säga minst 50 procent av rösterna.
Presidenten utser premiärministern i samråd med parlamentet. Premiärministern utser i sin tur sin regering i samråd med presidenten.
Presidenten är formellt landets överbefälhavare, men regeringen kontrollerar militären.
Den politiska splittringen i Libanon har alltid varit stor och regeringsmakten bygger på en balans mellan landets största religiösa grupper: sunnimuslimer, shiamuslimer, kristna och druser.
Källa: Utrikespolitiska institutet
TT