När Rysslands president Vladimir Putin för nästan exakt ett år sedan meddelade att man inlett en ”särskild militäroperation” för att ”avnazifiera” och ”avmilitarisera” grannlandet Ukraina var det i själva verket ett fullskaligt krig. Frågan är om det var en lögn, om man med lögn menar en medveten osanning.
Inte för att det inte ljugs från den ryska makten. Men ordvalet återspeglar hur Ryssland av allt att döma tänkte sig att det skulle gå. Blixannekteringen av den ukrainska Krimhalvön 2014 var en källa till stor mallighet bland ryssar. Man såg ungefär samma scenario framför sig nu.
Vilket utifrån sett framstod som milt uttryckt osannolikt, men de ryska beslutsfattarna verkar helt enkelt tro på sina egna propagandafantasier om ett ukrainskt folk som skulle välkomna rysk invasion och överhöghet med öppna armar.
Så har inte visat sig vara fallet, förstås. Och det förklarar till stor del varför Ryssland snabbt övergick till att prata om en konflikt: inte med Ukraina utan med väst. Man kan inte acceptera tanken att ett mindre grannland man ser så nedlåtande på faktiskt kan erbjuda motstånd, men mot ett samlat väst går det lättare.
Det ”förbjudna” K-ordet
Det finns en sorts seglivad myt om att man i Ryssland inte får kalla det som sker ett krig. I själva verket går det absolut bra, om man menar att kriget är mot väst.
Det är inte heller bara Ryssland som vill formulera läget som en konflikt med väst. Kiev kämpar förstås varje dag för att ingjuta känslan av gemensam sak, där Ukraina bara är frontlinjen för en kollektiv kamp.
Men medan den ryska makten först på senare tid på allvar gått över från att prata om illvillig rivalitet från väst till en stor existentiell konflikt (där Ryssland förstås är offret) är det ingen ny tanke. Man säger bara rakt ut det som tidigare bakades in i svepande otydligheter och antydanden.
Om Putins tidigare tid vid makten kännetecknades av en sorts ”ordning och reda”-idé efter det kaosartade 90-talet, så har de senaste dryga 15 åren snarare handlat om att återupprätta Rysslands storhet och pressa tillbaka väst, som man hävdar aggressivt motarbetar en på alla tänkbara sätt. Från Kremls torn såg man framför sig en belägring.
Dödfödd diplomati
I väst uppfattade många detta antingen mest som en sorts politisk retorik. Eller som en sorts osanning som man kunde bekämpa genom att beslå den ryska propagandan med lögn, vilket är en märklig tanke.
Utan att vara tankeläsare förefaller det tvärtom vara något Putin och den lilla klicken runt honom faktiskt tror på sedan länge. En världsbild som styr ryskt beslutsfattande, oavsett hur fel omvärlden tycker det är.
När världsledare så åkte skytteltrafik till Moskva för att sitta mittemot Putin vid det nu världskänt långa bordet, i hopp om att undvika fullskaligt krig, var det därför också förmodligen helt förgäves.
Medan Frankrikes Emmanuel Macron eller tyske Olaf Scholz kanske såg en motpart man kunde tala tillrätta, såg Putin fiender som angrep honom med hjälp av ett land Putin inte ens accepterar finns. De ryska kraven på ”säkerhetsgarantier” var sådana som västländer aldrig kunde acceptera, dessutom över huvudet på Ukraina, vilket man från den ryska sidan förstås visste.
Beslutet var redan fattat och vägen dit mäts i decennier, inte månader.