Snarare kan man säga att den över tre timmar långa föreställningen är ett sätt för Putin att övertyga sina undersåtar om att det är han, och ingen annan, som kan ge det ryska folket en ljus framtid. Och det är en rysk – inte internationell – publik han vänder sig till. I år var det kanske tydligare än någonsin.
Levnadsstandarden kan fortsätta sjunka
Presskonferensen började med att Putin med hjälp av mängder av statistik och sifferuppgifter försökte övertyga åhörarna om att Ryssland är på väg ur den ekonomiska krisen. På sätt och vis är det sant, kanske, men faktum är att medelryssen i år har fått se en ekonomisk kräftgång värre än något år sedan 1998 när den ryska ekonomin kollapsade och landet fick räddas av Internationella Valutafonden.
Nästa år blir tillväxten 07, procent, sa Putin och 2017 blir den nästan två procent. Föga imponerande, faktiskt. Speciellt när siffrorna bygger på att det för Ryssland så viktiga oljepriset snabbt stiger med 30 procent. Om sedan den ryska rubeln fortsätter att sjunka som en sten mot dollar så blir nog resultatet ändå för de allra flesta en fortsatt sjunkande standard. Och det är på sikt kanske det största hotet mot Putins oinskränkta makt. Grundbulten i det ryska samhällskontraktet är att Putin får full handlingsfrihet i utbyte mot att medborgarna får stabilitet, höjd materiell standard och ordning och reda. Och på senare tid har Putin inte fullföljt sin del av avtalet.
Pensionerna och pensionsåldern höjs
Pensioner var en annan fråga som behandlades.
– De kommer att fortsätta höjas, i princip, sa Putin.
Men han medgav också att pensionsåldern så småningom måste höjas. Vad han talade tyst om var att pensionerna här för de flesta är så låga att det känns pinsamt att tala om temat. Under 1.000 svenska kronor i månaden är vanligt. Och visst, sedan rubeln började rasa har mat och annat nödvändigt här blivit billigare räknat i svenska pengar. Men den inkomsten räcker i bästa fall till att livnära sig på potatis och kål.
Fortsatt vrede mot Turkiet
Putin talade en hel del om utrikesfrågor också. Men, det var praktiskt taget inga utländska journalister som fick ställa frågor, jag kan ha missat någon, men jag noterade bara en. Mot Turkiet var Putin direkt ilsk. Det kommer troligen att dröja länge innan relationerna mellan Ryssland och Turkiet ens börjar att tina.
Det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att samarbeta med Turkiet så länge det nuvarande styret sitter kvar, sa Putin. I ett utfall sa han ungefär att turkarna är islamister, men – i en gliring till USA – ”vi är era islamister”.
”Ukraina ska straffas”
I övrigt höll Putin en – i alla fall på ytan – mer lågmäld och resonabel ton i känsliga internationella frågor. Ukraina ska straffas för att landet 1 januari får ett frihandelsavtal med EU. Men han gjorde ingen stor sak av det hela. Och när det gäller kriget i Syrien påstod Putin att Ryssland och USA i princip vill ha samma sak; en ny konstitution och fria val.
Stärkte sin roll
Han hävdade också att Ryssland alltid har som princip att bara ett lands egna medborgare har rätt att avgöra vilken politisk ledning landet ska ha. I klartext: varken USA eller något annat land har rätt att försöka få bort Bashar al Assad. (Att Ryssland i åratal använt alla till buds stående medel för att Ukrainas medborgare inte ska få makthavare som inte är lojala mot Putin, är uppenbarligen en annan sak.)
Sammanfattningsvis kan man säga att årets presskonferens fyllde sitt syfte: Putin fick inför sin hemmapublik befästa sin ställning som för nationen ovärderlig landsfader och en man utan vilken Ryssland knappast kunde klara sig i en tid av ekonomisk oro, växande våld i omvärlden och en oförstående omvärld.