Att både liberala och gröna gruppen snabbt insett sina nya eftertraktade roller, märktes redan strax efter midnatt på valnatten.
Med stort självförtroende klev de var för sig upp på den tillfälliga scenen som rests i den halvmåneformade plenisalen i Bryssel. Deras ledarfigurer slog fast att de nu blir omöjliga att runda för de två stora partigrupperna. De stora måste dela med sig av sin makt över agendan och tilldelningen av de heta toppjobben.
Intressen kommer krocka
De närmaste dagarna och veckorna kommer därför bli en affär för fyra istället för två, som varit regel efter tidigare EU-val. Att de fyra partigrupperna är EU-vänliga ökar chanserna att kunna enas om ett program för de kommande fem åren. Men alla vill såklart sätta sin prägel på agendan. Kokar man lite slarvigt ner de fyras profiler får vi ett EU som är grönare, rättvisare, som är närmre folk och på samma gång mer överstatligt.
Räkna med att intressen kommer krocka när moderater, liberaler, gröna och socialdemokrater ska försöka enas. Hur mycket ambitiösare kan klimatpolitiken bli utan att företag och jobb påverkas? Hur många fler beslut kan man lyfta till EU-nivå om man lovat att föra unionen närmare invånarna? Bara för att nämna två.
Dragkampen blir hård
Lägg därtill fördelningen av toppjobben. Det kan bli sommarens svåraste pussel fastän det bara har fem bitar. Tre av dessa hoppas EU-parlamentet få lägga: kommissionens ordförande, utrikeschefen samt parlamentets ordförande.
Men dragkampen blir hård, inte bara med ländernas regeringar som vill ta kontrollen över kommissionsjobben. Även de liberala vågmästarna har svårt för modellen med toppkandidater som skulle ge jobbet som kommissionens ordförande till något av de två stora partierna.
Tillbaka till halvmånen igen. Yttersta högerkanten har tagit runt 20 nya stolar, yttersta vänsterkanten har tappat runt 15. Mittbiten av kakan ser alltså nästan lika stor ut som tidigare. Men betydligt plottrigare och svårare att foga samman.