Vi åker västerut från Etiopiens huvudstad Addis Abeba, förbi mil efter mil med bördig men outnyttjad jordbruksmark.
Etiopien spås bli nästa supermakt inom den globala jordbruksindustrin. Men än så länge är den vanligaste synen en bonde med en plog bakom två oxar, som harvar sin åkerlapp med uråldriga metoder.
De senaste åren har enorma växthus börjat växa fram på den etiopiska högplatån. Rosodlingar har bokstavligen blivit en blomstrande industri som skapat nästan 200 000 arbetstillfällen. Holländaren Peter Liessen har sålt sina växthus i både Holland och Kenya och lagt all produktion i Etiopien.
– Etiopien har många fördelar. Klimatet är nästan perfekt, det behövs ingen energi att vare sig kyla eller värma växthusen, säger holländaren Peter Liessen som sålt sina växthus i Holland och Kenya och lagt all produktion i Etiopien.
– Det är också närmare marknaderna i Europa än till exempel Kenya, vilket sänker våra transportkostnader, berättar han medan han visar SVT omkring i de enorma växthusen.
Säljs i Holland
Tre gånger om dagen skördas 25 olika rossorter som sedan mäts och sorteras efter skaftens längd innan de paketeras i kylrum. En doft av blommande rosor vilar över hela anläggningen. 90 procent av alla etiopiska snittrosor flygs till Holland där de säljs vidare på auktioner till Europa och Mellanöstern. Från skörd till butik tar det tre dygn. De långskaftade rosorna som Peter Linssen säljer för två kronor styck kostar i butik minst det tiodubbla.
Miljöfarliga kemikalier och gödningsmedel hör till industrins baksidor, men Peter Liessen har fått sina odlingar rättvisemärkta, vilket bland annat innebär användning av biologiska insektsmedel och att en del av vinsten investeras i biståndsprojekt i kringliggande byar.
– När vi etablerade oss här för tio år sedan fanns ingen utveckling, bara småskaliga jordbruk. I dag anställer vi 1 400 personer, vilket innebär att över 1 000 familjer har fått en försörjning.
Nästan alla anställda är kvinnor, som innan de fick jobb var helt beroende av sina män för sin överlevnad. En av dem är Weyinefu Tesfaye som håller på att skörda de rosor vars knoppar nått rätt stadium för skörd. Hon har sju barn och hennes man är arbetslös.
– Med pengarna som jag tjänar kan jag försörja mina barn och skicka dem till skolan, jag har råd att köpa skolmaterial och skoluniformer. Dessutom driver vi ett litet familjejordbruk, så med pengarna som blir över kan jag köpa gödningsmedel, berättar hon.
Afrikanskt låglöneland
Att hon klarar det på sin lön är häpnadsväckande med tanke på att Weyinefu har en månadslön på motsvarande 270 kronor. Etiopien är ett låglöneland, även med afrikanska mått mätt. De låga lönerna lockar multinationella företag inom jordbruks- och tillverkningsindustrin och i takt med industrialiseringen riskerar Etiopien och många andra länder i Afrika att bli nästa låglöneparadis efter Asien. Men det är en farhåga som tillbakavisas av Anthony Mothae Maruping, Afrikanska Unionens kommissionär för ekonomisk utveckling.
– 40 dollar i månaden är bättre än ingenting, det gör att familjer kan försörja sig. Man ska komma ihåg att det är startpunkten, det kommer att bli bättre löner. Afrikaner är bra på att kräva sin rätt och ILO (internationella fackliga organisationen) är stark i många länder och hjälper till att förhandla upp löner, säger han.
Den ekonomiska tillväxten i många afrikanska länder behöver nu omsättas i industrialisering så att den stora generationen av unga arbetslösa afrikaner kan få jobb. Men i många länder saknas både infrastruktur och investeringar för att industrialiseringen ska kunna få fart på allvar. Etiopien är ett av de länder som just nu har stor framgång med att locka till sig utländska företag, med rosindustrin som ett steg på vägen.