På de vita stolarna i sanden sitter många av dem som bär den tyngsta bördan av alla. Det är föräldrar, barn, barnbarn, systrar och bröder. De som förlorade sina älskade i katastrofen, på annandagen 2004.
”Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder, där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd”, sjunger försvarets fältartister från scenen i Khao Lak. Sedan tar barn- och äldreminister Åsa Regnér (S) ordet.
– Det är med stor ödmjukhet jag står här inför er i dag, säger hon och fortsätter:
– Trots att tiden gått finns tomheten kvar. Alla som förlorat någon bär med sig saknaden i sitt hjärta. I varje ögonblick då du önskar att den du förlorat skulle vara där.
”Så många visade vad mänsklighet innebär”
Ingen i Sverige har glömt katastrofen, sade ministern i sitt tal. Hon talade kort om det ”senfärdiga agerandet” från den svenska statens sida, om hur beredskapen förbättrats under de 10 år som gått.
Sedan vände hon sig till de människor som hjälpte varandra när det ofattbara hände, den där annandagen för tio år sedan. Till de som hjälpte, sökte och tröstade – trots att många själva hade förlorat allt.
– I den mörkaste av stunder visade så många vad mänsklighet verkligen innebär. Jag vill uttrycka vår stora respekt för er gärning.
Förlorade sina nära
Åsa förlorade sin dotter Amanda, Linnéa miste sin syster. Flodvågen tog Arnes fru och dotter, hela Britas familj och Susannes två döttrar.
Ann flydde vågen, och kom undan med livet i behåll. Men när familjen återförenades saknades nioårige Gösta. Även han miste livet i katastrofen.
Ann sitter tillsammans med de andra överlevande på stranden i Khao Lak för att minnas sin son, som i dag skulle varit 19 år.
– Jag tänker på honom varje dag, berättar hon.
”Vi måste fortsätta att älska”
543 svenskar miste livet, Sverige var därmed det land utanför Indiska oceanen som drabbades värst av tsunamin. Många är de som än en gång berättar om sina minnen, om hur de reste ner för att njuta av semestern – men återvände från en av vår tids värsta naturkatastrofer.
Med tända ljus i sanden och en tyst minut hedrades i dag de älskade som inte fick följa med hem.
– Vi måste fortsätta att älska, även när natten verkar som allra mörkast, säger Erik Stenberg Roos, präst i Svenska kyrkan, från scenen på Khao Laks strand.