Lägren är en del av Kinas statligt styrda kampanj mot de muslimska minoritetskulterna i Xinjiang. Förtrycket mot Uigurer, Kazaker och Hui pågår både innanför och utanför lägren.
I lägret där Sayragul Sauytbay var lärare fick de intagna lektioner i kinesiska, kinesisk kultur, slagord, kommunistpartiets sånger och politik. Ofta under repetitiva former.
”Jag är kines. Jag är stolt över Kina”, sånt tvingades de upprepa tusen, tvåtusen, tretusen gånger, berättar Sayragul Sauytbay.
En miljon internerade
Lägren, utspridda över nordvästra Kina, är enligt Kina ett slags utbildningscenter, för allt från arbetsträning till rehabilitering av terrorister.
Enligt FN är en miljon människor internerade i läger över hela Xinjiang. Men vittnesmål från lägren är ovanliga.
I november 2017 kom Sayragul Sayutbay till ett läger på orten Zhaosu i regionen Ili i Xinjiang. Hennes uppgift i lägret var att undervisa de Kazakiska fångarna i kinesiska. Att hon tvingades vara lärare i ett läger var också ett slags straff.
Sayragul Sauytbay berättar att hon kunde se spår av tortyren på sina elever.
– Avdragna naglar. Blåmärken på kroppen. Tänder som blivit utdragna, säger hon.
Sonen rädd för att prata kazakiska
Familjens problem började när sonen, då femårige Wulagat, kom hem från skolan och vägrade prata kazakiska, eftersom han var rädd.
Läraren hade tejpat igen hans mun i skolan, efter att han råkat prata kazakiska där. Då bestämde familjen att Sayraguls man Wali skulle flytta med barnen till Kazakstan.
Men eftersom Sayraguls arbetsgivare hade konfiskerat hennes pass kunde hon inte följa med. Kinesiska myndigheter hade även tvingat henne att rapportera sitt telefonnummer, och all kontakt mellan henne och resten av familjen stängdes av.
Ingen kontakt med sin familj
I två och ett halvt år hade hon ingen kontakt med sin man eller sina barn.
Efter att familjen flytt blev pressen mot Sayragul allt hårdare, och tillslut tvingades hon att arbeta som lärare i ett läger, i drygt fyra månader.
Efter det bestämde hon sig för att göra den riskfyllda flykten till Kazakstan. Där kunde familjen återförenas, och fick senare uppehållstillstånd i Sverige.