Det har nu gått en månad sedan strider på nytt bröt ut i Nagorno-Karabach, mellan azerbajdzjansk militär och väpnade armeniska grupper som understöds av Armenien. Det bergiga området är azerbajdzjanskt territorium men kontrolleras i praktiken sedan 1994 av armenier, som utropat området till en självständig republik, Artsach. Under de senaste 26 åren har strider blossat upp från och till. Nu råder återigen fullt krig i området. En stor del av befolkningen – främst kvinnor, barn och äldre – har evakuerats till Armeniens huvudstad Jerevan. En av dem som flytt sitt hem i Nagorno-Karabach är kördirigenten Nina Grigorjan.
– Vi var helt oförberedda när de första bomberna föll. Det var på morgonen och många sov fortfarande. Jag flydde ner till skyddsrummet där jag sen bodde tillsammans med mina grannar i fjorton dagar. Vi hade ingen el eller gas och en enda toalett på femtio personer.
Evakuerade till huvudstaden
Ninas två döttrar studerar vid universitetet i Jerevan och därför valde hon till slut att evakueras dit. Kören hemma i Stepanakert (Chankendi på azeriska) är för tillfället upplöst eftersom de flesta manliga medlemmarna ryckt ut i kriget.
– Det handlar om killar på 18, 19 år. De har levt som vilka europeiska ungdomar som helst. Jag tänker på deras skratt och glada ansikten nu och känner mig orolig för deras liv, säger Nina Grigorjan.
Sedan striderna bröt ut har två vapenvilor, framförhandlade av Ryssland, brutits. Enligt Rysslands president Putin har minst 2000 personer dött på varje sida.
– Mina släktingar i Gjandzja berättar hur stadens bostadsområden beskjuts på nätterna, när folk ligger och sover. Flera barn har dött i de här attackerna, säger juristen Vugar Babachanov, som själv bor i Baku.
– De ockuperade områdena ska befrias, de 800 000 azerier som fördrivits därifrån ska kunna återvända. Sen får gärna armenierna också bo där om de vill, men Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan tycks inte intresserad av några kompromisser, säger Vugar.
Låg tilltro till fredlig lösning
Att tilltron till en fredlig lösning är extremt låg på båda sidor bekräftas av freds- och konfliktforskaren Hamida Giyasbayli i Baku. Hon var med och skapade IMAGINE, en organisation som arbetar för försoning och dialog mellan armenierna och azerierna.
– Just nu vill ingen i samhället höra talas om fred eller obeväpnad kamp. Alla vill bara ha blod. Det känns som om vi är tillbaka där vi var för 30 år sedan, säger Hamida, och tillägger att huvudstaden sjuder av nationalism. Överallt vajar flaggor, den azerbajdzjanska men också turkiska och israeliska flaggor.
– Man vill visa tacksamhet till de länder som stödjer Azerbajdzjan militärt och moraliskt, säger Hamida och berättar att många sjunger nationalsången från balkongerna på kvällarna.
I Jerevan väntar Nina på att få återvända till sitt hem i Nagorno-Karabach och återuppta musiken, men hon befarar att det kommer att dröja. Kort efter intervjun får Nina också veta att en av hennes solister stupat vid fronten.
