Mycket står på spel för premiärminister Boris Johnson i valet. Om han lyckas säkra en majoritet för sitt Toryparti har han lovat ta Storbritannien ut ur EU den 31 januari, och ro i hamn ett handelsavtal med EU före utgången av nästa år. Går valet illa för de konservativa riskerar hans politiska runa snart att bli skriven.

Boris Johnson valdes med stor majoritet till ny partiledare för Tories i juli 2019. Drömmen han närt under hela sin politiska karriär gick då i uppfyllelse eftersom han därmed också blev premiärminister.

Hans tid som regeringschef har hittills varit allt annat än problemfri. Han lovade att ta Storbritannien ut ur EU den 31 oktober, men misslyckades. Hans beslut att stänga underhuset i höstas bannades av Högsta domstolen som förklarade åtgärden för olaglig. Men den kontroversielle och karismatiske Johnson har hittills överlevt stormarna.

Hans kanske största styrka är hans förmåga att nå väljare som traditionellt inte röstat på de konservativa.

Den Etonutbildade Johnson har tidigare bland annat varit utrikesminister och borgmästare i London.

Många blev överraskade, inte minst Corbyn själv, när han valdes till partiledare 2015. Han representerar Labours vänsterfalang, och bars fram till partiledarposten av ett massivt motstånd mot den konservativa regeringens svångremspolitik.

I valet 2017 fick Jeremy Corbyns Labour 40 procent av rösterna och berövade de konservativa på majoriteten i underhuset. Valet visade att hans vision om en radikalt annorlunda ekonomisk politik, med höjda skatter och stora satsningar på offentlig sektor, stöddes av många unga väljare.

Corbyn ses som ambivalent i frågan om huruvida Storbritannien bör lämna EU eller ej. Den otydliga hållningen i brexitfrågan gör att samma unga väljare som stödde Corbyn 2017 nu riskerar att svika honom.

Ett annat mörkt moln på Jeremy Corbyns himmel är hans påstådda oförmåga att ta itu med antisemitism inom Labour.

Väljarundersökningar visar att Corbyns politik är populärare än han själv. Många britter misstror hans förmåga att leverera.

Vinner hans arbetareparti mot förmodan valet – man ligger en bra bit efter Tories i opinionsmätningarna – lovar Jeremy Corbyn en andra folkomröstning om brexit, i vilken ett av alternativen är att britterna förblir i EU.

Sedan Jo Swinson med förkrossande majoritet valdes till partiledare för Liberaldemokraterna i juli har partiet gjort bättre ifrån sig i opinionsmätningarna än på mycket länge. Swinson är den som tydligast tagit ställning för att Storbritannien ska fortsätta tillhöra EU.

Hennes uttalanden om att hon kan bli landets nästa premiärminister har, med viss rätta, förvånat många. Hon hävdar att små förändringar i EU-opinionen skulle kunna inbringa ett stort antal platser i underhuset för hennes parti. Det brittiska valsystemet, majoritetsval i enmanskretsar, talar dock emot att så blir fallet.

Som den enda kvinnliga ledaren för ett parti som ställer upp i hela Storbritannien (Skotska nationalistpartiet kandiderar enbart i Skottland) har Swinson lyckats locka väljare över hela landet. Med sina 39 år är hon också den yngsta av partiledarna, och hoppas kunna vinna över unga EU-positiva väljare från både höger och vänster.

Sedan Nicola Sturgeon valdes till ledare för SNP och blev Skottlands förstaminister 2014 har det skotska parlamentet fått en jämn (50-50) könsfördelning, vilket är en av Sturgeons hjärtefrågor.

Hon beskrivs av många som en briljant valmaskin, och en lysande kampanjarbetare för den skotska frågan. Hennes SNP ställer upp endast i Skottlands 59 valkretsar.

Den nuvarande valkampanjen har Sturgeon till stor del ägnat åt att verka för en andra folkomröstning om skotsk självständighet, trots att skottarna röstade nej till en sådan i den första folkomröstningen som hennes SNP drev igenom 2014.

Britternas ja 2016 till att lämna EU har upprört många skottar som vill förbli i den europeiska unionen, och Nicola Sturgeon hävdar att Skottland står närmare självständighet idag än någonsin tidigare.

För många är Nigel Farage själva sinnebilden för brexit. Han har ägnat hela sin politiska karriär åt att verka för att Storbritannien ska lämna EU, och bli självbestämmande. Han är sedan två decennier ledamot i EU-parlamentet.

Mellan 2010 och 2016 ledde Farage det EU-kritiska partiet Ukip (UK Independence Party). Han förde partiet från den politiska marginalen till att bli en kraft att räkna med. Efter att britterna 2016 röstade ja till att lämna EU avgick han som partiledare. Nu hade han ”fått sitt land tillbaka”, sa han.

I januari 2019 bildades Brexitpartiet. Farage axlade snart partiledarrollen, och är alltjämt fast besluten att åstadkomma ett fullständigt brittiskt utträde ur EU.

Nigel Farage är känd för sin rättframma och konfrontativa stil. Han har uppmärksammats för en rad omdiskuterade uttalanden, bland annat för sin beundran av Rysslands president Vladimir Putin.