De svenska diplomater som sedan i höstas deltagit i säkerhetsrådets inre arbete som observatörer är chockade över den usla stämning som råder. Även om de permanenta medlemmarna brukar strida inför öppen ridå så brukar man kunna samarbeta bakom kulisserna. Så är det inte längre.
– Det bästa vi kan hoppas på är att försöka tina upp stämningen med hjälp av lite fika och kanelbullar, säger en luttrad diplomat till SVT.
Blockerade sanktioner
En av säkerhetsrådets permanenta medlemmar, Ryssland, är inblandad i den allvarligaste konflikten på årtionden och blockerar ständigt alla försök till insatser. Kina har också blockerat sanktioner riktade mot Syriens president Bashar al-Assad. Trots att omvärlden bevittnar den största flyktingvågen sen andra världskriget, trots att nära en miljon människor har dödats och skadats så har säkerhetsrådet varit helt impotent. Och som ännu ett bevis på hur paralyserat säkerhetsrådet är kom Turkiet och Ryssland i förra veckan överens om formerna för ännu ett försök till vapenvila i Syrien. FN är förpassat till åskådarbänken.
Konflikter i Syrien, Mali, Kongo och Darfur kommer att dominera dagordningen. Också det hastigt försämrade läget i Jemen kommer att hamna på säkerhetsrådets bord under det svenska ordförandeskapet, arbetet leds av den svenska FN-ambassadören Olof Skoog. Sverige å sin sida vill inte bara hantera brinnande konflikter utan vill sätta folkrätten och mänskliga rättigheter i centrum, förebygga konflikter och särskilt uppmärksamma kvinnors roll i fredsskapande processer.
Världen viktigaste politiska församling
Redan 2004 började Sverige kampanja för en plats i säkerhetsrådet, det som räknas som världens viktigaste politiska församling. Kampanjen intensifierades sen 2014 och i somras bar det frukt. Sverige valdes in i säkerhetsrådet för en period av två år och innebar en prestigeseger för statsminister Stefan Löfven och utrikeminister Margot Wallström. En period som alltså rivstartar med att inneha ordförandeskapet.
Den feministiska utrikespolitiken blev en murbräcka när man kampanjade för att vinna tillräckligt många av medlemsländernas röster. Sveriges kampanj fick ett svalt stöd från de borgerliga partierna som visserligen tycker att en svensk plats i säkerhetsrådet är viktigt, men där man kritiserat regeringen för att ha lagt för mycket pengar på kampanjen samt att den har omgärdats av hemlighetsmakeri. I en granskning som tidningen Aftonbladet gjorde hävdas att Sverige till exempel har lovat lovat stödja Etiopiens önskan att få generaldirektörsposten i Unesco mot att Etiopien röstade för Sverige i säkerhetsrådet, uppgifter som UD varken kan bekräfta eller dementera. Riksdagens utrikesutskott har inlett en utredning om turerna kring den svenska kampanjen.
”Världen har förändrats”
En plats i säkerhetsrådet är en unik chans för Sverige att driva sina profilfrågor som feministisk utrikespolitik och hur man ska förebygga konflikter långt innan det blir krig. När Sverige inledde sin kampanj fanns storstilade planer på vad ett litet land med moraliska stormaktsambitioner skulle kunna åstadkomma. Men världen har förändrats. Världssamfundet står inför hittills oanade utmaningar. Makten förskjuts från USA till Ryssland och Kina, folkrätten är satt på undantag, protektionismen växer sig stark, frihandeln ifrågasätts, klimatkrisen galopperar och förvärrar säkerhetsläget när människor drivs på flykt då deras försörjningsmöjligheter krymper i ett allt hetare klimat.
Utvecklingen har tvingat svenska regeringen skruva ner sina förväntningar rejält.
Veto eller inte veto
Men den svenska ambitionen att vilja reformera FN:s säkerhetsråd, som ju lamslås av veton, är mer aktuell idag än sedan FN grundades 1945. Då gav man Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och USA vetorätten. Det vanligaste förslaget på reformering är att antalet medlemsländer med vetorätt ska utökas till att också omfatta nya ekonomiska stormakter som Indien, Brasilien och Japan. Men fler länder med vetorätt riskerar snarare att göra säkerhetsrådet mer ineffektivt.
Frankrike har föreslagit att vetorätten ska försvinna i frågor som gäller folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott. Men utsikten att de fem länderna som idag har vetorätt ska ge upp sin makt är tämligen liten. I grunden är medlemsländerna oense om hur långt FN kan gå i att lägga sig i en konflikt utan att det uppfattas som att man lägger sig i ett lands angelägenheter.
Många afrikanska länder uppfattar också FN som ett organ med dubbla måttstockar, afrikanska länders ledare jagas för sina försyndelser medan ledare för andra länder lämnas ifred. Inget av detta är frågor som Sverige kommer kunna lösa under sitt ordförandeskap eller under sina två år som medlem av FN:s säkerhetsråd.
Ett diskussionsforum utan makt
Men alternativet förskräcker – ett lamslaget FN i en tid när USA:s nya president Donald Trump hotar med handelskrig mot Kina och att lämna FN:s globala klimatavtal. Nu hoppas lilla Sverige att med sina många bundsförvanter i både Afrika och Sydamerika bidra till ett steg på vägen mot en nytändning för den tungfotade kolossen FN, och att en splitterny generalsekreterare, António Guterres, som idag efterträder den hårt kritiserade Ban Ki-Moon kan bli ett draglok.
Men realistiskt sett är det lite som talar för det. Istället ser FN ut att fortsätta gå mot att vara ett diskussionsforum utan reell beslutandemakt.