Någon gång på eftermiddagen den 23 augusti 2005 fördjupades ett mäktigt lågtryck ute på Atlanten, inte långt från semesterparadiset Bahamas.
Till att börja med klassificeras det av USA:s nationella orkancenter som en tropisk storm bestående av kraftiga regnbyar, åskväder och starka vindar. Stormen döps till Katrina. Få anade då att den skulle orsaka en av de värsta naturkatastroferna i USA:s historia.
Växte i styrka
När Katrina någon dag senare nådde Floridas kust uppgraderades den till en orkan av kategori 1, den lindrigaste på den femgradiga skalan. Ändå orsakade den stora materiella skador och två personer dödades av träd som blåste omkull.
På sin färd tvärs över Florida-halvön försvagades Katrina, men ute över Mexikanska golfens uppvärmda vattenyta växte orkanen snabbt i både storlek och styrka.
Efter något dygn uppgick medelvindhastigheten till över 70 sekundmeter och när den långsamt rörde sig norrut mot USA:s sydkust hade Katrina nått kategori 5-nivå.
Tiometersvågor mot miljonstad
Lördagen den 27 augusti beordrade president George W Bush katastrofberedskap över delstaterna Alabama, Mississipi och Louisiana och kustbevakningen kallade in 400 reservister.
Det stod dessutom klart att Katrinas centrum, ”ögat”, var på väg rakt mot New Orleans, en stad som till stora delar ligger under havsnivån.
Borgmästare Ray Nagin uppmanade till omedelbar evakuering, att stadens invånare helt enkelt borde överge sina hem och lämna staden. Men många hann inte, andra förstod inte allvaret i situationen.
På måndagen brakade orkanen in över land med full styrka. Massiva regnmängder och stormvågor på upp emot tio meter fick vattnet att stiga så snabbt och högt att de vallar som byggts för att skydda New Orleans gav vika.
Elförsörjningen slogs ut och pumparna, som i normala fall skulle hanterat vattenmassorna, slutade fungera. Den totala översvämningen var ett faktum.
Flydde upp på hustaken
Oräkneliga hem längs kusten förstördes, fem miljoner människor blev strömlösa och tusentals människor tvingdes fly upp på sina hustak för att undkomma det stigande vattnet.
Vägar kollapsade och ett antal städer och samhällen blev fullständigt isolerade från omvärlden. I Superdome, den gamla nedslitna idrottsarenan i New Orleans där närmare 20.000 människor sökt skydd, blev förhållandena snabbt vidriga: Det saknades mat och dricksvatten, elen slogs ut och toaletter och avlopp slutade fungera.
I det rådande kaoset dröjde det innan katastrofens omfattning började klarna – den första veckan kunde myndigheterna knappt ens ge provisoriska siffror på hur många som omkommit.
Borgmästaren Ray Nagin talade inledningsvis om tusentals döda enbart i New Orleans. Så småningom fastställdes det verkliga antalet offer till 1.836 döda och 705 saknade. De flesta av dem kom från delstaten Louisiana, men allra hårdast drabbades staden Biloxi i Mississippi där 100 människor omkom.
Kritik mot hjälpinsatserna
På flera håll uppstod laglöst land varifrån det rapporterades om skottlossning, mord, plundring och våldtäkter. 30.000 soldater från armén och nationalgardet sattes in för att återställa ordningen och bistå i undsättningsarbetet. Ändå fick åtskilliga nödställda vänta i mer än en vecka innan de nåddes av hjälp.
Kritiken mot myndigheterna blev snabbt massiv och många menade att hjälpinsatserna var såväl otillräckliga som dåligt samordnade. Människorättsaktivister anklagade Bushregeringen för rasism och menade att orsaken till att insatserna dröjde så länge var att många av de hårdast drabbade var fattiga afroamerikaner som administrationen inte brydde sig om.
President på semester
Även president Bush personligen fick utstå hård kritik eftersom han fortsatte semestra istället för att engagera sig i tragedin. Den tredje september valde han att bara betrakta katastrofområdet från ett flygplan och först dagen därpå gjorde han ett framträdande i New Orleans där tiotusentals drabbade fortfarande väntade på hjälp att ta sig ut ur staden.
Det dröjde ytterligare ett antal dagar innan evakueringen var klar, därefter kunde ingenjörstrupper börja det mödosamma arbetet med att pumpa bort vattenmassorna som täckte 80 procent av stadens yta.
Spår i dag
Totalt blev 233.000 kvadratkilometer mer eller mindre ödelagda av Katrina och övervämningarna som följde, en yta nästan lika stor som Storbritannien. Över en miljon människor evakuerades och nästan lika många fick sina hem förstörda.
Värdet på de materiella skadorna Katrina orskade beräknas till drygt 1.500 miljarder kronor och ännu 10 år efter katastrofen syns spåren efter orkanen.
Inte minst i New Orleans fattigare kvarter, där många hus fortfarande gapar tomma och övergivna. En del av de familjer som evakuerades under översvämningen har inte haft råd eller möjlighet att flytta tillbaka. Andra vågar inte, i rädsla för att katastrofen ska upprepas.