Konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien får nog räknas till ett av världens mest bortglömda. Ett lågintensivt ställningskrig med frusen frontlinje och diplomatiskt dödläge. Då och då blossar mindre strider upp, vilket bemödas med tidningsnotiser på sin höjd.
Men plötsligt har dödläget luckrats upp med en våldsam kraft. I de pågående striderna finns en ny dimension som kan rita om spelplanen totalt. Turkiets växande militära ambitioner kan utlösa en våldsspiral där skräckscenariot är ett fullskaligt stormaktskrig med Ryssland på motståndarsidan.
Hotfullare tonläge
Turkiets stöd till Azerbajdzjan är långtifrån nytt. Länderna står varandra mycket nära, vilket brukar uttryckas med mottot “ett folk, två stater”. Frågan engagerar särskilt turkiska nationalister. I Istanbul har tutande bilkaravaner och slagorden “Karabakh är vårt” hållit mig vaken de senaste nätterna.
Ändå sedan konflikten bröt ut i samband med Sovjetunionens kollaps har Ankaras hållning varit densamma som president Erdogan nu upprepar: att Armenien måste överlämna utbrytarregionen Nagorno-Karabakh till Azerbajdzjan.
Men tonläget har fått en helt ny klang av hotfull kompromisslöshet. Eftersom Turkiet de senaste åren engagerat sig militärt i länder som Syrien, Irak och Libyen fungerar Erdogans retorik inte bara som moraliskt stöd till en brödrafolk. Det är en tydlig signal att Ankara är redo att backa upp orden med full militär kraft.
Bayraktar, en turkisk tillverkare av avancerade stridsdrönare, har delat videofilmer på Twitter med bombattacker mot armeniska mål.
Turkiet påstås därtill rekrytera syriska legosoldater för att strida på Azerbajdzjans sida. Det hela dementeras av den azerbajdzjanska regeringen, men får stöd av trovärdiga vittnesmål till Reuters och Guardian.
Öppnar tredje front
Turkiska drönare och syriska legosoldater är ett välbeprövat recept som vänt krigslyckan i Libyen, där Ankaras militära makt ställs mot Rysslands intressen, precis som i Syrienkriget. Striderna i Kaukasus innebär att Turkiet öppnar en tredje front på motståndarsidan av Ryssland, som står Armenien närmast.
Det är lite motsägelsefullt att Turkiet och Ryssland samtidigt närmat sig varandra de senaste åren. Men hittills har väpnade konflikter inte hindrat Erdogan och Putin från att upprätthålla en god, för att inte säga kärvänlig relation, vilket kanske kan ses som hoppfullt för en möjlig avspänning i Kaukasus.
Ryssland ser nog Turkiet som en mer lätthanterlig motpart, att föredra jämfört med USA som verkar helt ointresserad att involvera sig i konflikten i Kaukasus.
För Erdogan och Turkiet handlar det inte bara om en nationalistisk hjärtefråga. Det är också ett tillfälle att spänna militära muskler. Hemmapubliken får något annat att tänka på än den katastrofala ekonomin. Omvärlden får en illavarslande uppvisning av Turkiets våldskapital, en hotfull signal till alla som stöter sig med president Erdogans intressen i regionen.