Vad skulle du göra om ditt hus plötsligt började fyllas med vatten?

När Harvey skoningslöst slet upp hem vid Texas kust visste människorna på den lilla gatan i utkanten av Houston inte vad som väntade. På söndagen gick de och la sig som vanligt. På måndagen vaknade många i ett hem som börjat ta in vatten.

Många stannade kvar. De har varit med om översvämningar förut. Några timmar senare åkte motorbåtar förbi utanför på det som tidigare var en gata. Nu stod de inför ett beslut: lämna ditt hem, eller stanna med livet som insats. När beslutet hade fattats kom nästa fråga – hur tar man sig till en trygg plats när gatan utanför förvandlats till en livsfarlig flod, med el-ledningar som kan ligga under ytan och kemikalier som släppts ut i vattenmassorna?

Hjälpen som kom från alla håll

Det som många senare skulle vittna om är det som stannar kvar med mig efter tre dagar i stormen Harveys fotspår. Människorna. Poliserna och räddningsarbetarna. Grannarna, vännerna, främlingarna.

Båtägarna som kom från alla väderstreck med sina släp för att köra in mot katastrofen och ge sig ut på det osäkra vattnet för att leta efter människor. På jakt efter en framkomlig väg in till staden hade vi sällskap med dem. Olika båtar, olika människor, alla på väg åt samma håll.

När jag lämnar Houston är det inte Harvey jag tänker på.

Jag tänker på den lyxiga motorbåten som någon bestämt sig för att rädda liv med, på ”Cajun-flottan” från Louisiana som blev till under orkanen Katrina och gav sig av till Houston för att inte den här staden skulle gå samma öde till mötes.

Jag tänker på grannkillarna i förorten Spring som dygnet runt åkte fram och tillbaka mellan grannhusen i sina båtar för att se att ingen blivit lämnad bakom. Och på barnen i området som kom med mat till de som letade.

Jag tänker på paret som oroligt kom fram med varsin liten bur i handen och frågade om någon kunde tänka sig att åka tillbaka till deras hus och leta efter kattungarna som de inte hann få med sig ut – och hur det bara tog några minuter innan de fick hjälp.

Stannade när allt gått förlorat

Jag tänker på mamman som inte lyckades få räddningspersonalens uppmärksamhet, som simmade flera kilometer med sitt barn på bröstet innan de kom fram till en båt.

Eller på möbelaffären som öppnat sina dörrar och förvandlat sina showroom till tillfälliga hem. På kön som ringlade en kilometer lång utanför evakueringscentret med bilar som ville lämna kläder, blöjor och mat.

Jag tänker på polisen som körde fram till oss i den sena kvällen för att kolla att vi inte gick för nära vattnet. Det verkar otroligt, men det kan finnas ormar och alligatorer mellan husen, sa han. Han såg trött ut. Ändå orkade han bry sig om två journalister för nära vattnet.

Framförallt tänker jag på de som själva nåtts av insikten att allt gått förlorat, men som istället för att ge sig av stannade kvar för att se att deras grannar var oskadda. Som José, som jag träffade i evakueringscentret. Han stannade i två dagar för att hjälpa andra genom översvämningarna. Jag har ingen kvar men jag lever, så jag är glad, sa han.

Vad skulle jag göra om mitt hus började fyllas med vatten? Jag hoppas att människorna i Houston har gett mig ett svar på den frågan.