Att oppositionsledaren Henrique Capriles har vänt sig till Venezuelas Högsta Domstol och begärt att presidentvalet den 14 april ska ogiltigförklaras är mer en trotsig protest än en allvarligt menad önskan att få valresultatet granskat.
Oppositionen tror inte att domstolen kommer att agera eftersom tidigare domslut påfallande ofta har blivit just så som regeringen önskar. De politiska positionerna är fullständigt låsta, ingen sida lyssnar på den andra, än mindre kan de tala med varandra.
Handgemäng i parlamentet
Den första maj utbröt ett vilt slagsmål i parlamentet. Oppositionens ledamöter kom dit förberedda för bråk, och det var dem som startade, säger politiker, journalister och medborgare som står på regeringens sida, och de visar upp filmsekvenser som styrker deras version.
De som stöder oppositionen säger tvärt om: mikrofonerna hade plockats bort från deras bänkar i parlamentet och när de protesterade mot det blev de attackerade av regeringssidans parlamentariker. Medier som stöder oppositionen visar upp filmsekvenser som styrker deras version.
José Miguel Insulza, generalsekreterare för Organisationen för de Amerikanska Staterna, är oroad över utvecklingen i Venezuela. Våldsutbrottet i parlamentet visar på ett dramatiskt sätt att den politiska dialog som behövs för att skapa lugn saknas, säger han i ett uttalande. Det är nog att uttrycka sig milt.
Statskuppsförsök – men av vem?
Ända sedan veckorna innan valet har häftiga anklagelser och motanklagelser haglat. President Nicolás Maduro och hans allierade menar att oppositionen bara är dåliga förlorare som nu försöker störta Venezuelas legitima regering med hjälp av våld och olagliga metoder, helt enkelt ännu ett statskuppsförsök, som det som för ett par dagar 2002 lyckades avsätta den dåvarande presidenten Hugo Chávez.
Nicolás Capriles och hans anhängare hävdar för sin del att det faktiskt var Capriles som vann valet: Fusk på själva valdagen, Maduros utnyttjande av statsapparatens resurser, och det faktum att oppositionens representant i Venezuelas valkommission protesterade mot valresultatet visar att en statskupp de facto redan har ägt rum, menar de.
Enorma motsättningar
Motsättningarna har varit enorma i Venezuela ända sedan Hugo Chávez gjorde sitt intåg på den politiska arenan, med sitt försök till militärkupp 1992, och med sin lika dramatiska som överlägsna seger i presidentvalet 1998. Egentligen långt innan dess också, men det var först med Chávez som den stora underklassen i Venezuela fick vara med och spela en roll i hur landet skulle styras.
Tidigare var Venezuela ett land där demokratin var form utan innehåll och där en liten grupp människor med ekonomisk och politisk makt kunde styra utan att ta någon större hänsyn till den majoritet av befolkningen som levde i relativ fattigdom. Chávez kom till makten just därför att han lovade att han skulle vara de fattigas president.
Chávez projekt
Men gav han verkligen de fattiga inflytande? Eller köpte han bara deras röster med Venezuelas oljerikedomar, genom vällovliga, men föga genomtänka och över tid ohållbara projekt? Gratis bostäder till många, utbyggd skola, kubanska läkare i kåkstäderna och halverad fattigdom var såklart enorma framgångar.
Men möjligen hade det gått att göra mer genomtänkt, utan stora budgetunderskott trots oljepengarna, och utan att skapa den avgrund som nu finns mellan ”chavister” och oppositionella.
Striden fortsätter
Kanske det faktum att Maduro framstår som långt svagare än Chávez är det som gör att motsättningarna nu verkar stegras. När jag var i Venezuela just efter Chávez död och dagarna före och efter presidentvalet så fick jag en känsla av landet stod på randen till något än värre än det ordkrig och den politiska tuppfäktning som pågick. Och även om alla jag talade med poängterade att venezuelaner är vänliga och varken söker konfrontation eller våld, så fick jag känslan att många oroar sig för att fiendeskapen mellan lägren kan leda till allvarliga våldsutbrott.
Nu vet nog ingen vad nästa steg i den politiska striden blir, och väldigt många håller andan.