Vera Glijin är så arg att hon nästan skriker.

– Varför ska jag vara rädd? Har jag gjort någonting fel?

Vi sitter på en parkbänk utanför en sommarstängd skola i den moldaviska byn Sănătăuca. Vera arbetar här, men bor några kilometer bort, på andra sidan floden Dniestr.

SVT har nyss frågat henne om hon inte är rädd för att råka illa ut nu när hon väljer att prata med en journalist om vad som har hänt hennes son i Transnistrien.

– Folk är rädda för att säga någonting. Men jag är inte rädd. Vad ska de göra, som de inte redan har gjort? säger hon.

I Transnistrien finns det en regering, poliskår, domstol och lagar som är helt annorlunda från Moldaviens, trots att regionen rent lagligt och geografiskt tillhör detta land.

14 månader i isolering

Adrian Glijin, Veras 40-årige son, var ute och vallade sina kor vid Dniestrs strandkant, när en bil utan registreringsskylt stannade bredvid honom och fem maskerade män med våld tvingade honom med sig. En granne som var hemma såg hela händelsen, och så fick Vera veta att hennes son blivit kidnappad.

– De låste in honom i 14 månader. I isoleringscell. Att hålla någon isolerad så länge, det är grymt, säger Vera.

I maj 2022 hölls slutligen Adrians domstolsförhandlingar. Varken hans advokat eller familj fick reda på detta. Adrian dömdes till 13 års fängelse för landsförräderi. Domen går inte att läsa, då den är sekretessstämplad.

”När de behöver något kidnappar de”

Enligt Ion Monoli, jurist och vd på den ideella organisationen Promo Lex, kan fall som liknar Adrians mätas i hundratal, om inte tusental. Samma dag som Adrian kidnappades försvann ytterligare tre män, bland annat en polis och en tulltjänsteman.

– Tiraspol (Transnistriens självutnämnda huvudstad reds. anm) har anammat den här strategin. När de behöver något så kidnappar de människor, som de sedan försöker byta mot något eller någon, säger han.

Summariska rättegångar, kidnappningar och tortyr är vanligt förekommande fenomen i Transnistrien. Det största problemet, enligt Ion Monoli, är den totala avsaknad av ansvar som råder i landet.

– De som begår dessa brott vet att de inte kommer att straffas för det. Det är fritt fram att göra vad man vill.