Svenska politiker och opinionsbildare har vid ett flertal tillfällen kritiserat Kina för fängslandet av den svenske medborgaren Gui Minhai. Konflikten har efterhand eskalerat och försämrat de diplomatiska förbindelserna avsevärt mellan Sverige och Kina. Den kinesiske ambassadören i Stockholm har vid ett stort antal tillfällen kallats upp till UD efter hätska angrepp på svenska politiker, opinionsbildare och medier.
Just nu är relationen Sverige-Kina den kanske mest brännande sakfrågan i svensk utrikespolitik. Att den svenska före detta ambassadören i Peking dessutom är åtalad för sitt agerande gör saken ännu känsligare.
En grundläggande förklaring till konflikten mellan Sverige och Kina är betydande skillnader i synen på rättsstatens principer, medborgerliga fri- och rättigheter och inte minst yttrandefriheten. Samtidigt är det ett faktum att Kina i olika sammanhang nu flyttar fram sina positioner politiskt för att försöka öka sitt inflytande globalt.
Den kinesiske ambassadören i Stockholm har heller inte gjort någon hemlighet av att hans ambition är att sätta press på Sverige att upphöra med kritiken kring fallet med Gui Minhai.
Frågan är alltså känslig för Sverige. Svenska företag har stora ekonomiska intressen i Kina som skulle kunna påverkas negativt av en ytterligare fördjupad konflikt mellan länderna.
Det här är sannolikt också en viktig förklaring till att utrikesminister Ann Linde i sin utrikesdeklaration valde att inta en försiktig hållning till Kina. I stället är språkbruket neutralt, utan specifik kritik mot utvecklingen i Kina eller den kinesiska regeringen. ”Kinas alltmer aktiva roll på den globala arenan innebär möjligheter och utmaningar”, sade Ann Linde i utrikesdeklarationen. ”Vi för en rak och öppen dialog med Kina som utgår från våra och EU:s intressen. Mänskliga rättigheter och yttrandefrihet är viktiga delar.”
Starka fördömanden
När det gäller Ryssland är tyngdpunkten en annan i årets utrikesdeklaration. De senaste åren har avsnitten om Ryssland inletts med starka fördömanden av annekteringen av Krim och kriget i Ukraina. Den här gången inleds avsnittet med att Sverige och EU vid gemensamma intressen bör samarbeta med Ryssland. Det, menar regeringen, gynnar säkerhet och stabilitet i Sveriges närområde. Först efter detta avsnitt om utökat samarbete med Ryssland återkommer regeringen till kritiken mot Rysslands agerande i Ukraina.
I övrigt visar utrikesdeklarationen att regeringen vill lyfta EU-medlemskapet för svensk utrikespolitik. EU är den viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska arenan, slår regeringen fast.
Sedan tidigare har regeringen aviserat att man är beredd att överge vetorätten när EU fattar beslut i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Det skulle innebära ökade möjligheter för EU att komma till beslut, men samtidigt ökad risk för enskilda länder att bli överkörda.
Utspelet att en särskild ambassadör nu tillsätts för att samordna UD:s arbete mot organiserad brottslighet är i huvudsak symbolpolitik. Genom att på det här sättet knyta ihop utrikespolitiken med en dominerande inrikespolitisk fråga vill regeringen skicka en signal till väljarna om att det här också prioriteras för utrikesförvaltningen.
Samtidigt är det förstås så att det kan ha viss betydelse att ambassaderna nu får tydligare instruktioner att arbeta med dessa frågor. Annars är just polis- och säkerhetsarbete något som redan idag i hög grad är internationaliserat. Både reguljär polis, säkerhetspolis och underrättelsetjänst har nära samarbeten med sina motsvarigheter i andra länder. Särskilda organisationer som Europol och Interpol innebär också väl upparbetade samarbetsvägar.