Många teleskop riktas nu mot galaxen med det omständliga namnet 1ES 1927+654. Den ligger 270 miljoner ljusår bort och härbärgerar ett supermassivt svart hål som börjat skicka ut regelbundna pulser av röntgenstrålar.
2022 registrerade det rymdbaserade röntgenteleskopet XMM-Newton blixtar var 18:e minut, men sen helt plötsligt blev perioderna allt kortare. 2024 kom blixtarna var sjunde minut.
– Det vi ser är helt utan motstycke. Vi har aldrig sett ett svart hål utvecklas så här, säger Megan Masterson som är astrofysiker vid Massachusetts Institute of Technology, MIT, i Boston.
Frågan är nu vad det är som får det svarta hålet att ”blixtra”.
Död stjärna fast i omloppsbana
Megan Masterson och hennes kollegor har en huvudmisstänkt: En död stjärna som har fastnat i det supermassiva svarta hålets omloppsbana. Stjärnan rör sig i svindlande hastighet inåt, snabbare och snabbare. Det skulle kunna förklara att röntgenblixtarna ökar i frekvens.
– Om den här teorin stämmer är det troligen det närmaste objekt vi känner till runt ett svart hål, säger hon.
Anne-Kathrin Baczko som är astrofysiker vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg har läst studien som är accepterad för publicering i Nature.
– Det är väldigt svårt komma så här nära ett svart hål och se de här svängningarna i ljusstyrka, och att de har lyckats med det är det stora i den här studien, säger hon.
Gravitationsvågor kan ge svar
Men hon poängterar att det kan finnas andra förklaringar till vad som orsaker blixtarna. Det krävs många fler observationer för att fastställa om det verkligen är en kompakt död stjärna. Astrofysikerna vid MIT hoppas på att nästa generation gravitationsdetektorer ska kunna ge svar, men de ligger minst tio år in i framtiden.
– Allt som går i en bana runt ett svart hål producerar gravitationsvågor, och vi kommer kunna mäta sådana, säger Megan Masterson.
Nyfiken på krafterna som styr universum? Se Vetenskapens värld på SVTplay eller i SVT2 på måndag 27 jan klockan 20:00.
Supermassiva svarta hål
De allra flesta galaxer misstänks ha ett supermassivt svart hål i mitten.
Massan kan variera mellan några miljoner till flera miljarder gångern solens massa.
Svarta hål går inte att direkt se. De har en så hög täthet att inte ens ljuset kan lämna dem.
Däremot är det supermassiva svarta hålets omgivningar extremt våldsamma platser. Enorma mängder energi frigörs när gas och stoft virvlar runt och in i själva mitten. Det gör att de svarta hålens omgivningar lyser starkt i våglängder som inte går att se i vanligt optiskt ljus.
