Våra kroppar klarar av att hålla en nästan konstant blodsockerhalt tack vare att celler som finns i bukspottskörteln reglerar och frisätter precis rätt mängd av insulin och andra hormoner. Frisättningen ansvarar delvis det autonoma, inte det viljestyrda, nervsystemet för.
Människans exakta koppling mellan bukspottskörtel och nerver har fram till nu inte varit helt utredd.
Stora skillnader
För att bena ut om det ser likadant ut hos möss som hos oss, siktade forskare vid Karolinska Institutet och University of Miami in sig på de så kallade Langerhanska cellöarna i bukspottskörteln där hormonfrisättningen sker. Studierna utfördes alltså på mänskligt material.
De upptäckte att det fanns slående skillnader. De Langerhanska cellöarna i människokroppen har väldigt få nerver, tillskillnad från Langerhanska cellöarna i möss. Dessutom fann man att de flesta av nerverna i cellöarna etablerar kontakt med glatta muskelceller i blodkärlen, inte direkt med de hormonproducerande körtelcellerna, som hos möss.
Förvånade forskarna
Insulinfrisättningen i bukspottskörteln står alltså inte under direkt kontroll av nerver som man tidigare har trott. De få nerver som finns är kopplade till blodkärl, inte körtelceller.
– Vi blev förvånade över resultatet. Det är klart är att man inom forskningen hoppats på att uppbyggnaden av bukspottskörteln är densamma för människa som för mus. Av förklarliga skäl är det lättare att utföra försök på möss än på människor, menar professor Per-Olof Berggren, en av forskarna bakom studien.
Men betyder detta nu att all tidigare forskning som gjorts på möss i ämnet är betydelselöst för människan?
– Inte alls. Men det är viktigt att alltid validera att resultat erhållna med celler från mus också stämmer ner det gäller celler från människa, säger Per- Olof Berggren till SVT Vetenskap.
Kan leda till läkemedel
Han avslutar med att förklara varför de nya fynden kan leda till bättre läkemedel för exempelvis diabetes.
– Denna fundamentala skillnad vad det gäller nervförsörjningen av de Langerhanska cellöarna hos mus och människa är av avgörande betydelse och viktigt att känna till därför att det utgör grunden för att nya och mera specifika läkemedel ska kunna utvecklas för behandlingen av diabetes.
Resultaten presenteras idag i tidskriften Cell Metabolism.
Annelie Larsson SVT Vetenskap