Hittills har allt vi vetat om vikingarna härstammat från skrivna källor, ofta nedtecknade flera hundra år efter det att händelserna ägde rum, eller genom arkeologiska föremålsfynd och kemiska analyser av kvarlevor.
Nu har ett stort forskarlag kartlagt gener från drygt 400 skelettfynd, från bronsåldern och framåt. Och dna-tekniken ger än mer nyanserad bild av historien än man tidigare haft.
– Det viktigaste vi har kommit fram till är att det fanns små, små genetiska skillnader mellan människor som bodde i det som idag är Danmark, Sverige och Norge redan på vikingatiden, säger Ashot Margaryan, genetiker vid Köpenhamns universitet, och huvudförfattare till en artikel som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Nature idag.
Spår av resor
Skillnaderna i dna gör att forskarna nu kan spåra hur människor har rört sig i Norra Europa, 1 000 år efter deras död.
Resultaten bekräftar mycket av vad arkeologerna redan tidigare har kommit fram till; norska vikingar reste framför allt västerut till Irland och Grönland, danskar koloniserade de brittiska öarna, och människor från nuvarande Sverige tog sig oftast österut mot Baltikum och Ryssland.
Dna-forskningen visar dock att det finns gott om undantag från regeln. Man hittar danska vikingar i Österled och människor med ”svensk” härkomst i väst.
Andra, återigen, tycks ha uppfattat sig som vikingar trots att de inte hade någon genetisk koppling till Norden över huvud taget. Forskarna har analyserat ben från typiska vikingagravar på Orkneyöarna norr om Skottland, och funnit att personerna där inte visar något släktskap med Skandinavien.
Inflyttning
Samtidigt visar dna-studien att många människor har flyttat in i Skandinavien under samma tid. I dagens Sverige finns ett inflöde från Finland och Baltikum, medan Danmark tog emot folk söderifrån, bland annat från de brittiska öarna.
– Vi ser att det har kommit in människor både söderifrån och österifrån, men vi kan inte säga om det rör sig om människor som frivilligt slagit sig ned för att till exempel bedriva handel, eller om det handlar om slavar som förts hit med våld, säger Ashot Margaryan.
Den mest blandade befolkningen hittar man på platser längs dåtidens handelsleder. Människor som levde i Fröjel och Kopparsvik på det vikingatida Gotland tycks till exempel ha varit närmare släkt med danskar, britter och finnar än med folk från nuvarande Sverige.
Omvänt, så verkar de som levde långt från handelsplatserna – bland annat i Smålands inland – nästan inte ha påverkats alls av något genetiskt inflöde under vikingatiden.
Människoöden
Artikeln i Nature avslöjar också att Nordbornas förmåga att tåla mjölk är fullt utvecklad först under vikingatiden och inte långt tidigare som man tidigare har trott.
Modern dna-teknik gör också att man kan avslöja detaljer i enskilda människoöden. Så visar det sig till exempel att fyra av ett 40-tal krigare från Mälardalen som dödats i strid och lagts en båtgrav på Ösel i Estland på 700-talet var bröder.