Forskarna tog sin utgångspunkt i olika däggdjursarter i det som kallas för det fylogenetiska trädet. Trädet är helt enkelt en karta där man kan se vilka arter som ligger nära varandra och hur nära släkt de är. Det omfattar allt liv på jorden.

Genom att samla ihop data som pekar på hur vanligt det är att individer inom en art slår ihjäl varandra, har de sedan använt metoder för att förutspå hur vanligt det är att andra, närliggande arter, slår ihjäl varandra. Detta sker oftast hos däggdjur som antingen är sociala eller är extra måna om att hålla ett territorium. Eller både och.

I många av fallen kan man förutsäga hur ofta sådana här dödsfall äger rum med ganska bra precision, men det finns fall där det inte går lika bra, enligt Pontus Strimling, forskare på Institutet för framtidsstudier.

– Exempelvis förutspår metoden de använder att schimpanser och bonoboaporna, som ligger väldigt nära varandra i trädet, dödar varandra i ungefär samma utsträckning. Men i själva verket är det sju gånger vanligare att en schimpans slår ihjäl en individ inom sin art i jämförelse med bonoboapan. Detta eftersom aggressivitet är en egenskap som det kan gå relativt fort att bli av med ur ett evolutionärt perspektiv, säger han.

I bonoboapornas fall handlar det om att honorna istället går ihop och styr vilka hanar de ska para sig med, vilket har lätt till att hanarna inte bråkar i samma utsträckning.

Människans minskade våld – en effekt av domesticering?

Siffran som människor landar på är två procent. Forskarna menar att den här siffran tycks vara ett ganska bra genomsnitt, när de tittar på exempelvis fossil av äldre människotyper.

För dagens civiliserade människor vet vi idag att den här siffran är allt för hög. I väl fungerande demokratiska samhällen är siffran snarare 0,01 procent, eller en på 10 000.

Vad det beror på är inte helt glasklart, men det finns en teori som forskarna inte tar upp i den här artikeln: domesticeringsprincipen. Den innebär att vi människor, genom att domesticera djur som exempelvis hästar och hundar, skalar bort en del av deras omedelbara reaktioner gentemot oss människor. I hundars fall kan det handla om att de med tiden blir mindre aggressiva; i hästars fall att de blir mindre nervösa i vårt sällskap. På det hela taget blir de helt enkelt lättare för oss människor att hantera.

Hittills har man dessutom sett att detta leder till att vissa fysiologiska egenskaper ändras hos dessa djur, som exempelvis ett mjukare kranium.

Men vad har det här med oss människor att göra? Jo, det verkar som att den här principen går att överföra även på oss.

– Den här teorin säger till exempel att vi människor i viss utsträckning har domesticerat oss själva. Våra omedelbara reaktioner i fall där det handlar om att fly eller fäkta, har tonats ner under årtusendena. Det skulle delvis kunna förklara att vi i betydligt mindre utsträckning slår ihjäl varandra idag än för 100 000 år sedan. Ovanpå det har vi dessutom skaffat normer och institutioner som ytterligare minskar våra våldsamma tendenser, säger Pontus Strimling.