Forskarna, som presenterar sina rön i den vetenskapliga tidskriften BioScience, påpekar att vargen sedan 1970-talet har återkommit till många områden där den tidigare var utrotad.

Detta är en effekt av att naturskyddet har varit relativt framgångsrikt i många länder.

Vargarna har nu etablerat sig på nytt i stora delar av Sydeuropa — i Grekland, Italien och Frankrike. Arten har också kommit tillbaka till Tyskland och även Danmark, liksom till de sydligaste delarna av Kanada och i norra USA.

Problemet är att vargarna i vissa fall återvänder till starkt människodominerade landskap, där deras naturliga bytesdjur saknas eller är sällsynta. Där tenderar de att leva på avfall, kadaver och på att döda tamdjur.

Kycklingar och avskräde

I centrala Grekland består vargarnas föda av grisar, getter och får, och i Spanien av boskap av olika slag.

Situationen är likartad i delar av södra Asien. I Iran har man funnit att vargarna lever nästan uteslutande på kycklingar, getter och matavfall.

Detta är inte isolerade fall. En genomgång av samtliga studier av vargar som gjorts i världen sedan 1940, visar att avfall och tamdjur utgör 32 procent av artens diet i världen i dag.

Det är främst i Nordamerika som vargarna i huvudsak livnär sig på vilda bytesdjur. I Europa och Asien är människorelaterad föda vanligare.

Enligt forskarna kan detta få dramatiska konsekvenser på sikt — lika dramatiska som när människorna första gången domesticerade vargar för över 15 000 år sedan.

Domesticeringsprocessen, som med tiden gav upphov till alla våra tamhundar, var lång och utdragen, men startade sannolikt med att vilda vargar började snylta på det som människorna lämnade efter sig.

Förändrad ekologi

Nu kan möjligen något liknande hända en gång till. När vargarna helt börjar gå över till föda ur människornas skafferi kommer deras sociala struktur att förändras.

Storleken på familjegrupperna lär minska och storleken på reviren att förändras när vargarna inte längre lever på vilda bytesdjur. I stället blir det viktigt att hålla koll på avskrädeshögar och tamdjurshägn. Artens hela ekologi kommer att ändra karaktär.

Med tiden kommer de kanske att få problem att övermanna stora vilda bytesdjur. I ett sådant läge finns möjligheten att genetiska mutationer och naturligt urval driver isär de människotillvända vargarna från deras genuint vilda artfränder.

Det finns också stora risker för hybridisering med vanliga tamhundar, ett fenomen som från och till konstaterats på ett fåtal platser i Italien och Ryssland.

En ny hund

Allt detta kan över tid leda till uppkomsten av en helt annorlunda varg som bättre skulle kunna karaktäriseras som en ny typ av hund — och som står på tröskeln till att ge upphov till en ny art.

Ingen önskar sig något sådant. Forskarna bakom studien anser att vargar som är starkt beroende av avfall och tamdjur är ett tecken på att ekosystemet har förfallit, och att åtgärder måste vidtas för att förhindra att det degraderas ytterligare.

Den mest effektiva åtgärden vore att bygga upp stammarna av vilda bytesdjur och, så långt möjligt, återskapa ursprungliga miljöer där vargarna finns. Då skulle man troligen kunna undvika den återdomesticering av vargen som forskarna varnar för.