Det har varit ett mysterium för forskningen varför just människan varit en djurart med ett klimakterium, där individer förlorar förmågan att fortplanta sig men ändå lever vidare. Men fenomenet finns också hos två andra djurarter: späckhuggaren och grindvalen. En späckhuggarhona föder oftast sina barn mellan 12 och 40 års ålder, men det är inte ovanligt att hon därefter lever till 90. Hannarna å andra sidan, blir sällan äldre än 50. Tittar man på hur evolutionen vanligtvis fungerar, är detta helt ologiskt.
– För att förstå varför klimakteriet är ett sådant mysterium är det viktigt att komma ihåg att evolutionen till stor del handlar om fortplantning och överlevnad. De egenskaper som hjälper individer att föra sina gener vidare till nästa generation gynnas. Frågan är varför späckhuggarna kan leva flera decennier efter att deras förmåga till fortplantning försvunnit, säger Lauren Brent från University of Exeter, en av studiens medförfattare.
Blir starka ledarfigurer
Men bara för att man inte kan fortplanta sig, betyder det inte att man inte kan ha betydelse för spridningen av sina gener. Forskarna har hittat bevis för att de äldre späckhuggarhonorna hjälper sina egna barn att överleva genom att dela med sig av den kunskap de samlat på sig under sina långa liv.
– Äldre individer fungerar som starka ledarfigurer som leder yngre medlemmar i valsamhället, och speciellt sina egna söner, till de bästa platserna att jaga lax. Ledarrollen är extra viktig under svåra år då lax är svårare att komma över, förklarar Lauren Brent.
Samma orsaker bakom mänskligt klimakterium
Att lagra kunskaper om var laxen, som är späckhuggarnas huvudföda, befinner sig blir alltså en viktig funktion för äldre honor och visar på fördelen med att leva vidare trots att fortplantningsförmågan försvunnit. Och samma orsak kan ligga bakom människors klimakterium.
– Hos våra förfäder var livslängden betydligt kortare än idag. Man kan då tänka sig att för en kvinna som nått en viss ålder skulle det inte vara någon idé att skaffa ännu ett barn som skulle behöva omsorg under många år. Då kan det vara en bättre strategi att sluta föröka sig själv, och istället hjälpa sina barn att ta hand om deras ättlingar och öka chanserna för deras överlevnad och sina egna geners spridning. Deras ålder kommer då till fördel om de under ett långt liv samlat på sig en mängd erfarenheter som de andra har nytta av, säger Bertil Borg, professor vid Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet.
Varför bara människor och valar?
Men varför är det då så att det så vitt vi vet bara är människan och två valarter som upplever klimakteriet? Enligt Bertil Borg förutsätter fenomenet flera faktorer som bara finns hos väldigt få arter. För det första ska arten ha en relativt lång livslängd och en så pass låg dödlighet att “planering” på sikt blir meningsfull. För exempelvis smågnagare som lätt blir byten för rovdjur och sällan blir ett år gamla skulle det alltså inte vara någon idé.
Andra faktorer som är en förutsättning för klimakteriet är till exempel att djuren måste också vara sociala för att det hela ska kunna fungera, medan många däggdjur är enstöringar. Djuren måste också vara intelligenta nog att verkligen kunna samla kunskaper under lång tid och ha samlat på sig kunskaper som är värda att lära ut. Att sila plankton som bardvalarna är till exempel inte så komplicerat, så fastän de blir gamla hamnar de inte i klimakteriet.
– Även om bara en bråkdel av arterna studerats i de här avseendena, är det med tanke på alla förutsättningarna som krävs inte troligt att det verkliga antalet djur som har menopaus-fenomenet är särskilt stort, säger Bertil Borg.
Studien publiceras idag i tidskriften Current Biology. Hela rapporten kan läsas här.