Armband som mäter hur vi rör oss och förbränner energi under hela dygnet har blivit vanligt på senare år, och så sent som 2014 var det faktiskt årets julklapp.
Men de lovar mycket. Utöver att mäta puls ska de också kunna lista ut hur många steg vi tar, hur mycket vi sover och hur mycket energi vi gör av med medan vi gör det.
Men just att räkna ut hur mycket energi varje användare gör av med är något som de ofta misslyckas med.
– I vissa fall är det så mycket som 50 procent över- eller underskattning, säger Mikael Mattsson, doktor i medicinsk vetenskap vid GIH i Stockholm.
Han har tittat på en rad olika aktivitetsarmband och tagit reda på hur deras siffror för energiförbrukning står sig mot siffror som tagits fram med avancerad labutrustning.
Resultaten visar att armbanden ofta visar mellan 20 och 50 procents fel när det kommer till energiförbrukning, och Mikael Mattsson tror att det här kan få vissa följder.
– Om man till exempel försöker gå ner i vikt och litar för mycket på de här siffrorna så kanske man äter 50 procent mer än man borde för att armbandet säger att man gjort av med 50 procent mer energi än man faktiskt gjort av med, säger han.
Teknikkrav bakom felberäkningar
Första steget i uträkningen är att räkna ut pulsen hos användaren. Utifrån pulsen räknar armbandet sen ut energiförbrukningen med hjälp av en beräkningsmodell. Problemet är bara att uträkningarna alltid blir lite fel.
I labbmiljö mäter man puls genom att mäta elektriska signaler i kroppen. Man klistrar helt enkelt fast elektroder på bröstkorgen. På så sätt får man en signal varje gång hjärtat slår ett slag.
Men eftersom det kan vara otympligt att gå runt med elektroder på sig hela dagarna så måste armbanden göra det på ett smidigare sätt, och vägen som de flesta tillverkare valt att gå är att helt enkelt att mäta pulsen i handleden med hjälp av ljus.
– Armbandet skickar in en viss våglängd av ljus och sen så mäter det hur mycket som studsar tillbaka, säger Mikael Mattsson.
Den här tekniken är användbar eftersom den tar väldigt liten plats och ställer relativt låga krav på utrustningen. Men den är också känslig, exempelvis för situationer där man rör sig mycket eller befinner sig i miljöer med varierande ljusstyrka.
Särkilt svårt får armbanden när det kommer till att mäta puls i extrema situationer. När pulsen är antingen så hög som den kan bli eller så låg som den kan bli så missar armbanden särskilt många slag, och resultatet blir en felaktig pulsmätning.
Svårt att anpassa för alla
Det som gör att armbanden får så pass mycket problem med energiberäkningen är bland annat att det inte går att använda definitiva värden för hur mycket energi varje enskild människa gör av med.
Ålder, kroppskonstitution och livsstil är några av faktorerna som gör att energiförbrukning varierar mycket mellan olika individer.
Dessutom så har pulsmätarna svårt att kompensera för olika hudfärger och exempelvis tatueringar.
– I teorin är det superbra: Man har specifika våglängder av ljus som reflekteras av pulsen i armen. Men i praktiken är felkällan för själva pulsmätningen mellan fem och upp till tjugo procents fel, säger Mikael Mattsson.
Han säger dessutom att det här försätter tillverkarna av aktivitetsarmbanden i ett moment 22: de behöver fler personer som använder armbanden för att kunna hitta bättre beräkningsmodeller och mätmetoder, och de behöver bättre beräkningsmodeller och mätmetoder för att få fler användare.
Bättre vård ett av incitamenten
Men Mikael Mattsson är också hoppfull. Hans forskning visar att armbanden faktiskt blir bättre och bättre, och ett armband som faktiskt fungerar som det utlovar skulle kunna vara ovärderligt för en läkare som försöker föreskriva rätt behandling för en viss patient.
– Om man kan säga till en person att ja, du tränar tillräckligt men du är inaktiv i vardagen så skulle man kunna ge rätt vård till rätt person snabbare.