– Vi är klara enligt plan, enligt budget och enligt de tekniska specifikationerna. Vi fullbordade allt med tio dagar till godo. Vi är stolta! säger direktören för det hela, Christoph Quitmann.
Med hjälp av röntgen kan forskarna på Max IV se mikrovärlden, molekyl för molekyl, atom för atom. De kan se märkliga strukturer med ovanliga egenskaper och i slutändan kan forskningen leda till nya och bättre batterier, solceller, lysdioder, bildskärmar, mobiler, läkemedel eller bränslen.
Man kan studera lera för att se vad som är bäst för slutförvaring av kärnavfall. Man kan studera partiklar i atmosfären som har inverkan på klimatet. Och man kan studera antikroppar i oss själva.
Från en sidobyggnad accelereras elektroner, de minsta partiklarna, upp till nästan ljushastigheten och rakt in i den s k strålringen. Elektronerna hålls på plats och styrs av starka magneter. Varje gång de tvingas böja åt sidan avger de röntgenstrålning, och ljuset från den leds vidare ut till forskningsstationer där man har det man vill titta på.
Extremt korta pulser
En del av partiklarna används till extremt korta pulser: blixtar som bara varar i 100 miljondelar av en nanosekund. Pulserna gör det möjligt att se kemiska processer medan de pågår.
Henrik Enquist är fysiker och arbetar vid en av forskningsstationerna på Max IV. Han beskriver de korta pulserna som ett slags stroboskop. Lite som på discot när man ser de dansande i ryckiga rörelser varje kort ögonblick när stroboskopet lyser upp dansgolvet. Rörelsen blir ”fryst” under några korta ögonblick.
– Normalt studerar man hur det ser ut före påverkan och efter. Vi kan se förändringen medan den pågår. Vi kan starta en process med en laserpuls, och sedan ser vi hur materialet förändras, hur atomer byter läge eller molekyler byter tillstånd, säger han.
Färdiga med reservation
Forskarna är färdiga inför invigningen – men med lite reservation:
– Vi är färdiga till viss del, det finns mycket mer att göra. Men vi har kört acceleratorn, ganska länge faktiskt, så vi är nästan helt klara. Sedan finns alltid justeringar och utveckling som behöver göras, säger Sara Thorin som arbetar med att se till att acceleratorn levererar så bra elektroner som möjligt in i ringen.
– Nja, det finns ganska mycket småsaker kvar att göra. Vi har flera olika experimentstationer just här, men bara en av dem funkar än så länge. De andra blir klara framöver, svarar Henrik Enquist.
Sex miljarder
Ett fullt utbyggt Max IV kostar cirka sex miljarder kronor. Systemet har testats, det går att göra experiment idag säger chefen, men de har inte riktigt kommit igång än. Om ett år borde det vara en sju-åtta experiment som pågår, säger Quitmann, och betydligt mer när det en dag är fullt i huset:
– Det tar väl 10-15 år att fylla byggnaden. Teoretiskt kan vi ha strax över 30. Vi tror att 26 experiment samtidigt är realistiskt och det vill vi ha om cirka 10 år.
Så är Max IV alltså Sveriges väg till spetsforskningen, till eliten? Svaret på Max IV blir förstås ja:
– Vi är inställda på att göra Sverige världsledande på vetenskap. Men vi behöver förstås de andra pusselbitarna här: starka forskningsgrupper på universiteten, SciLifeLab i Solna, med mera, säger Quitmann.
– Den här typen av tidsupplösta mätningar med kortpuls finns nästan inte överhuvudtaget på andra ställen, säger Henrik Enquist.
– Det finns ingen annan så bra synkrotronljus-ring i hela världen som den vi har här, säger Sara Thorin.
Redan tidigt hördes oro från vissa på andra institutioner i Sverige; att de höga kostnaderna för Max IV-bygget skulle bli en gökunge som åt andra ur boet, så att säga. Svaret har hela tiden låtit ungefär så här:
– Nej, alla kommer inte att tjäna på MaxIV, men många kommer att göra det. På gamla Maxlab inne i Lund hade vi ungefär tusen användare de sista åren. Vi betjänar alla som studerar naturvetenskap i Sverige, säger Quitmann.
Konkurrens och samarbete
Annan kritik har handlat om att det tagit för lång tid att bli klar, att utvecklingen i andra länder hunnit i kapp. Under åren medan Max IV planerades och byggdes har det inte stått stilla i omvärlden: det finns projekt i Frankrike, Schweiz, Storbritannien, Japan, Kina, Thailand och USA. Quitmann pratar om ”konkurrens OCH samarbete”:
– Två anläggningar byggs i USA och de kommer att använda teknik som vi har utvecklat här. Konkurrensen kommer att vara hård om fem-sex år. Vi är fortfarande främst men en löpare som slår världsrekord kan ju inte räkna med att behålla rekordet i all framtid. Men vi har några trick i ärmen vi tänker ta fram för att hålla oss på topp, säger Quitmann.
Som exempel nämner han den magnet-teknologi man utvecklat i över 40 år. Den version som tas i bruk är ”konservativ”, enligt Quitmann, men har valts för att man är säkra på att den fungerar. Den kan man skruva på och fördubbla effektiviteten. Det är mest en fråga om mjukvara och inte särskilt mycket investeringar.
”Världens bästa forskning”
Mikael Eriksson, nyligen pensionerad, har varit maskinchef och en mycket viktig kugge vid alla de strålringar som byggts i Lund sedan årtionden tillbaka, från nr 1 till dagens nr 4. Nu känns det förstås mycket bra:
– Underbart! Jag känner en stor lättnad.
– Nu har vi ett tidsfönster på fyra-fem år, sedan kommer att finnas liknande eller t o m överlägsna maskiner. Nu är det dags att skörda och att göra världens bästa forskning!