Huvudpersonen är en torkad pungvarg som har förvarats på Naturhistoriska riksmuséet i 130 år. Genom att mala ner en bit av huden och muskelvävnaden lyckades de få ut RNA-molekyler. Alltså den typ av molekyl som bär informationen från DNA till färdigt protein.
En ny era av genetisk forskning
Tidigare kunskap om gammalt DNA visar vilken arvsmassa som gamla levande varelser burit på. Att vi nu kan studera RNA innebär att vi kan lära oss mer om vilka delar i DNA:t som varit aktiva. Det vill säga hur djuren levt och hur de utvecklats. Men det öppnar också dörrar för att förstå livsformer som inte har DNA, som vissa virus.
– Virus smittar ofta från djur till människa, och det vore mycket intressant att förstå vad som sker i deras utveckling när de börjar smitta människor.Kanske kan vi upptäcka mönster och få tidiga varningssignaler inför framtida pandemier, säger Marc Friedländer.
Stor utvecklingspotential
För att lyckas med att få ut intakta RNA-molekyler var det viktigt att djuret var torkat och inte hade behandlats kemiskt. Dessutom behövde provbiten malas ned till ytterst små partiklar.
– Nu när vi har hittat en metod som fungerar kan forskare över hela världen ta vid. Det finns miljontals torkade djur på museum som vi kan ta prover från,säger Marc Friedländer.
Studien är publicerad i tidskriften Genome Research.
Pungvargen – en ikon inom genetisk forskning
Pungvargen, eller Tasmanian tiger som den också kallas, var det största kända rovlevande pungdjuret i modern tid. Den sista levande individen dog på ett zoo i Australien år 1933. Djuret återkommer ofta som föremål i studier om utdöda djur och har mer eller mindre blivit en ikon inom området. Inte minst av forskare i vid universitetet i Melbourne som i samarbete med företaget Colossal arbetar för att återuppliva arten.
På Naturhistoriska muséet i Stockholm finns tre exemplar av djuret.