För exakt två år sedan pågick slutspurten av valkampanjen inför Europaparlamentsvalet. Liksom övriga partiers kandidater reste jag land och rike runt för att söka stöd hos väljarna.
En av de frågor som Kristdemokraterna lyfte fram handlade om vikten av en värderingsbaserad europeisk utrikespolitik, vi efterlyste en utrikespolitik som alltid prioriterar mänskliga rättigheter högst.
En del bedömare sade att detta var en dålig valfråga eftersom ingen tycker annorlunda och alla partier prioriterar mänskliga rättigheter. Jag önskar att dessa personer haft rätt, dessvärre är det inte så.
Exemplen på hur mänskliga rättigheter väger lätt inför kalla realpolitiska ställningstaganden är många.
I regeringens pågående kampanj för en plats i FN:s säkerhetsråd blidkas företrädare för världens diktaturer – kritik mot människorättsbrott och korrupta system ersätts av bjudresor och trevliga utflykter.
Under den förra regeringen reste utrikesministern hellre till diktaturens Iran än till demokratins Israel, samtidigt som försvarsministern vägrade att kalla Saudiarabien för en diktatur.
Senast i exempelsamlingen återfinns dagens riksdagsbeslut, ett beslut som innebär att det inte blir något svenskt erkännande av det pågående folkmordet i Irak och Syrien.
Regeringspartierna tillsammans med Vänsterpartiet, Centerpartiet och Moderaterna valde medvetet att kompromissa med grundläggande mänskliga rättigheter till förmån för formalism och paragrafrytteri.
Hur politiska företrädare som med darr på stämman talar om fruktansvärda övergrepp och brott mot mänskligheten samtidigt kan trycka på nejknappen när slutsatserna av det egna resonemanget ska dras, är svårt och förstå.
Än svårare att begripa är det hur ledande politiska företrädare kan definiera de pågående övergreppen som folkmord utan att sedan med alla till buds stående medel bidra till att stoppa slakten på oskyldiga människor.
På plats i Irak träffade jag nyligen politiker och kyrkoledare som vädjar till omvärlden om ett erkännande av folkmordet på assyrier/syrianer/kaldéer och jezider.
Jag träffade offren för våldet som hälsar att utan ytterligare stöd från omvärlden står de inför alternativet att fly utomlands eller stanna kvar och dö.
Hur det än blir är det IS och terroristerna som vinner; ”de otrogna”, deras flertusenåriga kultur och historia raderas ut.
Mot bakgrund av detta är riksdagsbeslutet i folkmordsfrågan verklighetsfrånvänt och i all sin ynklighet en dånande kontrast till det oerhörda som just nu sker.
Den bekymrade sjuårige pojke som jag träffade i Irak, vars mamma och pappa mördats av IS, vet hur verkligheten ser ut.
Den 15-åriga flicka som jag för någon vecka sedan lyssnade till i FN vet också. I över ett år utsattes hon och andra jezidiska flickor, de yngsta i nioårsåldern, för förslavning, våldtäkter och närmast obeskrivliga övergrepp.
Att inte ingripa mot detta är att kapitulera för ondskan.
Reser vi oss inte tillsammans och visar att värderingar om humanitet och människovärde innebär mer än vackra ord, devalveras samhällets tillit och trovärdighet.
Dagens riksdagsbeslut är ett svek mot det pågående folkmordets offer, men också mot den demokratins paradigm som är grundad i övertygelsen om varje människas unika och okränkbara värde.
En utrikespolitik som alltid prioriterar mänskliga rättigheter högst, talade vi om i valrörelsen. Vägen dit tycks oroväckande lång och hur det blir framöver återstår att se.
Förhoppningsvis kommer Kristdemokraterna aldrig att medverka till en svensk utrikespolitik så frikopplad från grundläggande värderingar som dagens sorgliga riksdagsbeslut ger uttryck för.