Som lokförare ser jag att järnvägen i Sverige idag fungerar katastrofalt dåligt. Pengarna går till allt annat än tekniskt underhåll, säkerhetsarbetet blir lidande, och de redan upphandlade företagen konkurrerar med varandra i stället för att samarbeta. Ibland undrar jag om vi måste vänta tills Sverige får sin första stora tågolycka på decennier innan det görs något drastiskt. Vi måste ta tillbaka underhållet i statlig regi – på så sätt kommer inte så mycket skattemedel att gå till spillo, och liv kan kanske räddas, skriver lokföraren Anna Larsson.
Nu träder lokföraren in i debatten. Järnvägen angår oss alla, även om vi inte nyttjar den som resenärer. Matvaror, bränsle och elektronik är exempel på saker vi alla nyttjar i vår vardag. Nu tycker jag att vi bortser från partipolitisk färg ett tag, och ser på hur vi kan lösa denna soppa som båda blocken ställt till med.
Principen för uppkomna problem är mycket enkel: Köper du en byrå för 500 kronor, är den troligtvis av sämre kvalitet än en byrå för 5000 kronor. Köper du ett par byxor för 100 kronor kommer de troligtvis spricka i sömmarna fortare än ett par för 1000 kronor. Detta gäller för de flesta produkter i samhället, utom när det kommer till upphandlingar av viktiga samhällsfunktioner, där man alltid tycks bli förvånad över att kvaliteten blir sämre då man väljer det billigaste företaget till ett uppdrag.
Ekvationen lyder ju som följer: Är budet på ett uppdrag överdrivet billigt är det troligtvis så att det fuskas med löner, materiel, arbetstider, skatter eller liknande. Jag är av åsikten att säkerhet måste få kosta, och jag är övertygad om att alla vi som jobbar ute på spåren, oavsett bolag, gör vårt bästa för få verksamheten att fungera, med de medel vi har.
Bristerna kommer till stor del ur ett systemfel, där företagen konkurrerar med varandra istället för att samarbeta. Det funkar kanske fint på den övriga arbetsmarknaden, men järnvägen är ett slutet system där alla förlorar på att inte hjälpas åt.
Ett exempel på detta är när ett tåg står med lokskada och blockerar bakomvarande tåg. Då är det inte självklart att jag får hjälpa föraren med sitt lok, om vi kör för olika bolag. Konsekvenserna blir resenärer som sitter fast på sina tåg och kunder som inte får sina varor i tid. Detsamma gäller för banarbeten, där ett arbetslag kanske har problem att hinna med sitt uppdrag, men saknar möjlighet ta hjälp av andra banarbetare i närheten, från ett annat bolag.
Förr bedrevs mer preventivt arbete – det vill säga att man bytte ut bristfälliga komponenter innan de gick sönder. På järnvägen är detta av mycket hög relevans. Tänk dig själv att du sitter i ett X2000 som kör i 180 kilometer i timmen. Visst vore det skönt om någon faktiskt kollat att anläggningen du färdas på är hel, i stället för att tåget spårar ur, och man efteråt kan konstatera att banunderhållet var bristfälligt.
Tur är då att det oftast är godståg som råkar illa ut, då de har högre vagnvikt. Men i väntan på den stora persontågskraschen, jobbar vi vidare och felanmäler så gott vi kan, medan pengarna ämnade till underhåll rinner iväg på utredningar, upphandlingar, bötfällningar, avvikelserapportering, höjda banavgifter och överklagan på upphandlingar med oseriösa bolag.
Bolag som inte samarbetar, har dålig ekonomi och som inte följer de säkerhetsrutiner som finns. Bolag som inte har råd att utbilda sin personal i grundläggande säkerhetsarbete och som bygger sin verksamhet på pengar från riskkapitalister.
Lösningen är så enkel: Ta tillbaka underhållet i statlig regi, så kommer inte så mycket skattemedel gå till spillo, och den ena handen kommer veta vad den andra gör. Jag undrar ibland om vi verkligen måste vänta till Sverige får sin första stora tågolycka på decennier, med många döda, innan det görs något drastiskt.
Jag vet att det kan verka så, men järnvägen är faktiskt inte bara en hobbyverksamhet för tågnördar, utan en viktig samhällsfunktion.