Allianspartierna har under rådande mandatperiod varit svåra att ta på allvar.

Otaliga gånger har hård kritik mot regeringens politik framförts, men försöken att få igenom sin egen politik har varit få trots att möjligheterna funnits.

Att Moderaterna nu vill lägga en gemensam alliansbudget och därmed öppnar för att fälla regeringen är därför välkommet. Att utspelet fått så stort genomslag säger dock kanske mer om hur borgerligheten agerat i opposition hittills än om utspelet i sig.

Att söka stöd för sin politik torde inte vara något uppseendeväckande, vad som emellertid är anmärkningsvärt är att det inte skett tidigare. Att Moderaterna inte velat lägga en gemensam budget tidigare beror till stor del på Sverigedemokraterna.

Det har funnits en ovilja att förknippas med dem och ge dem inflytande.

Men oavsett vad man tycker om SD så är de riksdagens tredje största parti och har på så sätt redan stort inflytande. Det är ett faktum man måste förhålla sig till även om man ogillar det.

Sverigedemokraterna har tidigare deklarerat att de kan tänka sig att stödja en moderatledd regering. Detta utan krav på att ingå i regering eller medverka i budgetförhandlingar.

Förvisso har de ställt krav på den politiska inriktningen, men dessa ligger nära den linje som Moderaterna redan bedriver och behöver inte nödvändigtvis vara skrivna i sten.

Givet situationen vore det märkligt att inte ta chansen att bedriva den politik som man anser vara bäst för Sverige.

Dock återstår ett problem och det är att Alliansen är splittrad internt, framförallt i migrationsfrågan men även när det kommer till huruvida man ska regera med stöd av SD.

Vilken politik man ska bedriva bör dock inte vara beroende av vem som vill stödja den. Det om något är att ge SD inflytande.

Förhoppningsvis inser C och L detta och ansluter sig till samma linje som M och KD.