På senare år har begreppet identitetspolitikdiskuterats mer än socialism, sekularism och marxism inom den svenska vänstern.

Alltså har man tappat den socialistiska kompassen – idag handlar det mer om hudfärg och identitet.

Alla orättvisor i samhället har inte bara att göra med klass.

Naturligtvis är gruppers kamp för identiteter en rättfärdig kamp i många länder där minoriteter inte har sina grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Det kan handla till exempel om kurder, aleviter eller assyrier som i Turkiet kämpar för sina rättigheter, eller när HBT-personer har tagit kampen för rätten till sin sexuella identitet. Här handlar det om en kamp för att en viss grupp ska ha samma rättigheter som alla andra.

Problemet är den identitetspolitik som istället gör det omöjligt att tala om universella rättigheter. Istället görs allting till en fråga om personers hudfärg och identitet. 

Det är just detta som har hänt när det gäller frågan om hedersförtryck. När jag har drivit hedersfrågorna så har jag av mina partikamrater fått höra att jag är en ”husblatte”. När blonda ”svenskar” drivit samma frågor, har de man sagt att de har ”kolonial vit blick”.

Inget av motargumenten handlar om kärnfrågan: att alla kvinnor och barn i Sverige ska ha samma rättigheter. Alltså gör de socialismen både kön- och klassblind.

Istället låter man meningsmotståndarens hudfärg avgöra vilket av de två dåliga argumenten man ska välja för att vifta bort sakfrågan.

En förlängning av detta identitetspolitiska resonemang handlar om ”tolkningsföreträde”.

Om en ljushyad svensk feminist argumenterar mot att förskoleflickor ska tvingas skyla sig med slöja, så kan någon som (precis som jag) har rötterna i en annan del av världen, hävda ett ”tolkningsföreträde” om att kritiken är rasistisk.

Återigen får identitet slå ut barns rättigheter.

Det anmärkningsvärda är att när utlandsfödda kvinnor berättar om erfarenheten att själv ha blivit könsstympade eller bortgifta så gäller plötsligt inte detta ”tolkningsföreträde”.

Då är det istället viktigare att säga att könsstympning, barnäktenskap och tvångsäktenskap bara är ett annat uttryck för samma patriarkat som i Västeuropa kommer till uttryck i sexistisk reklam och plastikkirurgi.

Även antirasismen som identitetspolitiker bedriver är totalt könsblind.

Ytterligare ett problem med identitetspolitiken handlar om representation. Någon måste ju göras till talesperson för en hel gruppidentitet. Och det är ju inte så konstigt att många anmäler sig frivilliga.

Därför har islamistiska organisationer företrädare som kallar svenska myndigheters arbete mot hedersförtryck för islamofobi och rasism. Här finns personer som hyllar den turkiske diktatorn Erdogan och som upprepade gånger bjuder in predikanter som hetsar mot judar och homosexuella.

Och de påstår sig representera hela gruppen svenska muslimer.

Det är den identitetspolitiska logiken som har gjort den här galenskapen möjlig.

Många gånger har liberaler varit bättre än vänstern på att lyfta frågan om hedersförtryck och sekularism. Kanske beror det på att många liberaler faktiskt också kämpat för och försvarat universella mänskliga rättigheter.

Men vänstern behöver inte bli liberaler, man kan återgå till att bli socialister.

Karl Marx var varken muslim eller kristen men inkluderade världens fattiga och löntagare. Socialism handlar om att de som förtrycks ska organisera sig för att tillsammans skapa ett jämlikt samhälle.

Socialism handlar inte om att kalla infödda fattigpensionärer för ”vithetspriviligierade” och marxistiska invandrare för ”husblattar”.  

Vi är många som kommit till Sverige efter att ha flytt från länder där vi förföljts för vår kamp för socialism och kvinnors rättigheter och mot religiöst förtryck.

Som barn anslöt jag mig till den socialistiska guerillan i Kurdistan.

Vår kamp var på liv och död mot etniskt, ekonomiskt och religiöst förtryck – för att inte tala om hedersförtryck och det patriarkala förtrycket.

När jag kom till Sverige gick jag med i ett socialistiskt parti.

Nu får jag kritik för att liberala ledarskribenter ibland råkar hålla med mig i kampen mot det hedersförtryck som jag bekämpat i hela mitt liv. Men jag är fortfarande socialist och marxist.

Även den svenska vänstern borde välja socialism framför identitetspolitik.