När den bosnienserbiske generalen Ratko Mladic nu dömts sägs mycket lite om de Västvärldens politiker, militärer och diplomater som veckorna före folkmordet i Srebrenica tog sin hand från dessa FN:s ”skyddade områden” i östra Bosnien. Man visste vad som sannolikt skulle hända, men gjorde ingenting.
Jag var i Sarajevo dessa dramatiska julidagar 1995, som Dagens Nyheters utsände i den belägrade bosniska huvudstaden.
En sen kväll träffade jag EU:s medlare i konflikten, den tidigare svenske statsministern Carl Bildt, i en mörklagd lobby på det delvis sönderskjutna hotellet Holiday Inn.
Bildt deklarerade alldeles klart att ”bosnienserbiska anfall mot de muslimska enklaverna i östra Bosnien kommer att besvaras med flygattacker från Nato och FN”.
Det var samtidigt som bosnienserberna under befäl av Ratko Mladic hade gått in i enklaven Srebrenica och inlett folkmordet mot de bosnienmuslimska männen och pojkarna.
Några flygattacker, som hade kunnat stoppa den bosnienserbiska inmarschen i Srebrenica, kom dock aldrig.
Trots närmast desperata vädjanden från den nederländska FN-styrkans chef, överste Ton Karremans, stoppades allt attackflyg som hade kunnat göra någon skillnad i Srebrenica.
Karremans begäran stoppades först av den franske generalen Bernard Janvier, högste chef för FN-styrkorna på Balkan, och sedan definitivt av Yasushi Akashi, FN:s speciella sändebud till Balkan. Varken Janvier eller Yasushi har någonsin ställts till svars för sin vägran att bistå det inringade Srebrenica.
Förklaringen till detta finns bland annat i en intervju som den amerikanske diplomaten och fredsförhandlaren Richard Holbrooke gav till bosnisk TV inför tioårsdagen av Srebrenicas fall:
– Jag hade tydliga instruktioner att offra de muslimska enklaverna Srebrenica, Gorazde och Zepa, förklarade Holbrooke.
Denne amerikanske diplomat var särskilt utsedd av president Bill Clinton för att föra fredsförhandlingarna om Bosnien i hamn.
Natoflyget fanns såväl på hangarfartyg ute i Adriatiska havet som på baser i Italien.
EU-medlaren Carl Bildt hade dock inte någon stor tilltro till Nato:s attackflyg:
– Flyganfall är inget skydd mot granater, den som någon gång sett svenska flygvapnet öva anfall mot markmål vet att möjligheten är oerhört överdriven, förklarade Bildt något raljerande för mig denna sena kväll i Sarajevo.
– Det är nog bra att hota med bomber, men det är mer väsentligt att det finns bröd.
Nu fanns varken bröd eller bomber i Srebrenica dessa julidagar 1995.
Att flygattacker hade effekt mot de bosnienserbiska ställningarna, visar en enda attack med två holländska F-16-plan somutfördes av misstag dagen innan bosnienserberna gick in i Srebrenica.
Mladic hotade då att döda 30 av de lätt beväpnade holländska FN-soldaterna som bosnienserberna tidigare tagit som gisslan, om inte attackerna omedelbart upphörde. Det blev inga fler flygattacker.
De bosnienserbiska styrkorna började inte mörda 6 000 – 7 000 muslimer av en tillfällighet. Enligt den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag ”hade det varit omöjligt att utan detaljerad planering systematiskt döda så många människor mellan den 13 juli och 17 juli 1995.”
Frankrikes dåvarande utrikesminister Alain Juppé har i en intervju förklarat att ”vi visste alla att människor skulle utrotas i Srebrenica, eller i alla fall att serberna inte skulle spara några fångars liv”.
Men det internationella samfundet tittade åt andra hållet, trots Ratko Mladics öppna intentioner. Precis som man gjort i Rwanda ett år tidigare.
Domen på livstids fängelse för den bosnienserbiske generalen Ratko Mladic var självklar mot Balkankrigens värste krigsförbrytare.
Men de andra som också bär ansvar för massakern i Srebrenica, har aldrig ställts till svars.
